Herr talman! Jag tackar finansminister Elisabeth Svantesson för svaret.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Detta lär vara ett gammalt citat av den tidigare socialministern Gustav Möller, men det är också en väldigt modern princip. När en skattekrona används fel är det inte bara pengar som försvinner. Det är en lärare som inte kan anställas, en vårdcentral som inte kan bemannas, en väg som inte kan rustas, en polis som inte kan utbildas eller en familj som får bära kostnaderna genom högre skatt eller sämre välfärd.

Den här interpellationen handlar därför om något mycket större än enskilda exempel på slöseri. Den handlar om vilket ansvar en regering tar för svenska folkets pengar.

Vårt besked är enkelt. Vi socialdemokrater tycker att varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt. Men regeringen har valt en annan väg. Regeringen säger att den tar ansvar för ekonomin, men man lånar till skattesänkningar och lämnar konsekvenserna till kommande år. Den här regeringen har gått med de största underskotten på generationer och har lånat nästan 200 000 kronor per minut, och det stannar inte där.

I våras sa finansministern att pengarna var slut. Några månader senare presenterade man ofinansierade åtgärder som knappt sträcker sig över valdagen. Nu är det början av augusti, och SD-regeringen har redan ställt ut vallöften för över 200 miljarder.

Regeringens egna beräkningar visar ett underskott i statens budget på 167 miljarder kronor i år. Nästa år beräknas underskottet till 181 miljarder. Det är stora pengar. Samtidigt står Sverige inför långsiktiga åtaganden.

Herr talman! Regeringen säger dessutom att kommuner och regioner måste effektivisera och göra mer med mindre, men när det gäller den egna organisationen gäller uppenbarligen andra regler. Mellan 2022 och 2026 ökade anslagen till Regeringskansliet med 2,3 miljarder kronor. Det är en nästan 30-procentig ökning. När vård, skola och omsorg tvingas spara låter regeringen alltså sin egen organisation växa.

Det här handlar naturligtvis om trovärdighet. Man kan inte kräva återhållsamhet av kommuner, regioner och myndigheter och samtidigt låta de egna kostnaderna öka kraftigt. Trots upprepade frågor och debatter har jag fortfarande inte fått något besked om vad pengarna har gått till.

Det verkligt stora slöseriet uppstår dock när systemen är utformade så att våra gemensamma pengar kan läcka ut år efter år. Skattepengar som skulle gå till elever och lärare blir i stället vinster i skolkoncerner. Välfärdspengar kan hamna hos företag med kopplingar till organiserad brottslighet. Det finns offentlig upphandling som premierar företag som konkurrerar genom fusk, lönedumpning och dåliga arbetsvillkor. Välfärden tvingas lägga alltmer tid på administration och kontrollsystem i stället för på människor.

Därför har vi socialdemokrater tagit fram ett program mot slöseri med skattepengar. Finansministern säger att man har påbörjat ett arbete. Det sker efter fyra år då pengarna har runnit ut ur statskassan.