Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag ber om ursäkt för att det inte är Sanne Lennström som står här och hoppas att ministern inte är alltför besviken över det. Frågan ställdes å andra sidan till finansministern, så det går väl jämnt ut.

SEB har nu konstaterat att ett barn kostar omkring 2,2 miljoner kronor fram till myndighetsdagen. Det är en summa som jag tror att många har svårt att greppa, men låt oss tänka efter. Priserna har rusat. Hyrorna har ökat. Räntorna stiger. Matkostnaderna har stigit. Vi har en kraftigt ökande arbetslöshet, och samtidigt har akassan sänkts för många som blivit uppsagda. Omkring 730 000 personer lever i materiell och social fattigdom, och över 400 000 personer lever i allvarlig fattigdom. Det är en kraftig ökning på bara några år. Enligt Rädda Barnen lever 276 000 barn – ungefär vart åttonde barn – i ekonomisk utsatthet. Enligt Sveriges Stadsmissioner finns närmare 10 000 hemlösa barn, och här beräknas mörkertalet vara stort.

Trots allt detta har stödet till barnfamiljerna stått still. Barnbidraget ligger kvar på samma nivå som 2018. När alla Sveriges grannländer har höjt barnbidraget i kostnadskrisen har den här regeringen tvärvägrat. Rapporter visar att det är 50 år sedan man kunde köpa så lite för barnbidraget.

Halvvägs in i mandatperioden genomförde regeringen i praktiken en sänkning av bostadsbidraget. Det säger inte bara Socialdemokraterna utan också Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen. Man får ställa sig frågan: Är det verkligen hela civilsamhället som har missförstått verkligheten, eller är det regeringen?

De allra flesta beskriver samma verklighet. Det har blivit mycket dyrare att ha barn, som det redan föds för få av. Jag tror att väldigt många föräldrar känner igen känslan. Man sitter vid köksbordet. Lönen har kommit. Räkningarna ligger i en hög. Barnen frågar om de får följa med på fotbollslägret, gå på bio med kompisarna eller åka någonstans med familjen på sommarlovet. Många har för första gången fått säga: Vi har inte råd.

För mig är det där svensk familjepolitik börjar – inte i något departements underlag utan vid svenska köksbord.

Den här regeringen har haft fyra år på sig att göra det billigare att vara barnfamilj, men resultatet är att det är dyrare än någonsin. Frågan är därför inte vad regeringen säger att man har gjort utan om svenska folket vill ha fyra år till av den här politiken och om svenska folket har råd med det.

Jag tycker att det är skrattretande att höra ministern prata om sänkt skattebörda. Om man tjänar som statsrådet själv gör har man nog känt av det. Är man statsministern eller Jimmie Åkesson har man känt av det. De har ju fått uppemot 6 000 kronor mer i månaden genom sina egna skattesänkningar. Men vanligt folk har märkt något annat: att pengarna inte räcker till.

Regeringen har haft fyra budgetar, fyra chanser, på sig att säga att nu är det barnfamiljernas ekonomi som gäller, men alla fyra gånger har regeringen valt något annat.

Barnbidraget är kvar på samma nivå som 2018, inte för att regeringen glömde utan för att regeringen valde bort det. Varför har regeringen aldrig prioriterat barnbidraget under dessa år?

(Applåder)