Herr talman! Med dagens beslut kommer vi att ta ett viktigt steg mot en normalisering av Sverige i konstitutionellt hänseende.

Det har varit en lång vandring från den tid som med rätta har kallats det författningslösa halvseklet, då vår konstitution i stort sett var både irrelevant och tämligen innehållslös. Det var en märklig tid då vi hade fullödig parlamentarism och samtidigt kunde läsa i regeringsformen: ”Konungen äger att allena styra riket.”

Tomheten bestod i frånvaron av en katalog över de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter som staten förpliktade sig att respektera. Det saknades också både en konstitutionellt stadgad lagprövningsrätt och en särskild instans där lagars och myndighetsbesluts grundlagsenlighet kunde prövas. Det handlar om de två viktigaste liberala inslagen i de moderna konstitutionerna. Deras syfte är att skydda individen mot maktens övergrepp.

Herr talman! Att försvara individen mot den politiska maktens eventuella övertramp – oavsett om denna makt är autokratisk, aristokratisk eller demokratisk – utgör själva kärnan i en västerländsk politisk tradition som började några århundraden före Kristus i det antika Grekland och sträcker sig fram till våra dagar. Denna tradition bygger på existensen av oförytterliga eller självklara fri- och rättigheter. Regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter, för att tala med den amerikanska självständighetsförklaringens ord.

Denna tradition har i stort sett varit frånvarande i Sverige, där tilliten till – snarare än misstron mot – statsmakten har präglat det politiska tänkandet. Det är just denna statscentrerade svenska tradition som vi nu distanserar oss från på ett tydligt sätt.

Herr talman! En dag som i dag kan det vara värt att påminna om ursprunget till denna statsvänliga tradition, eftersom det säger mycket om Sveriges historiska särdrag. Flera historiker har grubblat över dess starka ställning i modern svensk historia.

Uppsalaskolans rättsrealism nämns ofta som en källa till en politisk praxis som förkastade allt tal om andra rättigheter än de rättigheter som faktiskt tillerkändes eller tilldelades av det rådande systemet. Detta stod i skarp kontrast till den naturrättsliga tradition som ligger till grund för de klassiska amerikanska och franska rättighetsförklaringarna och likaså för de moderna internationella deklarationerna, från Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna till Europakonventionen.

I det Sverige som under efterkrigstiden dominerades av socialdemokratin märktes praktiskt taget ingenting av den naturrättsliga renässans som följde efter nazismens fall. Här fortsatte rättsrealismen att råda, vilket passade socialdemokratins maktanspråk utmärkt.

Förklaringen till den svenska statsvänliga traditionen går ännu längre tillbaka i tiden, herr talman. Flera historiker har pekat på den unika form som staten antog i det förmoderna Sverige, särskilt vad gäller relationen mellan kungamakten och det fria bondeståndet. Lundahistorikern Eva Österberg har till exempel lyft fram betydelsen av den fria bondeklassens starka ställning och dess relation till en paternalistisk statsmakt som både skyddade och kontrollerade allmogen, som i sin tur värnade en villkorad men ändå betydande frihet.

Den numera så aktuelle Lars Trägårdh har i samma anda skrivit att den svenska demokratiska kulturen växte fram ur ”en inhemsk tradition kännetecknad av den svenske bondens unika frihet från livegenskap och det därmed associerade politiska deltagandet på såväl lokal- som riksnivå, samt en uttalad proetatistisk attityd grundad på böndernas allians med kungamakten riktad mot den gemensamma fienden, adeln”.

Trägårdh tillägger: ”Sålunda spelade bonde–konungalliansen en helt central roll i den svenska politiska kulturens historia, och i sinom tid kunde arbetarrörelsen och socialdemokratin axla det dubbla arvet och ta över som både kung och allmoge ovanifrån, i form av statsbärande parti, och underifrån, i form av folkrörelse.”

Här finns en grundläggande politisk-kulturell kontinuitet mellan det förmoderna och det moderna Sverige som, på gott och ont, ännu lever kvar och bland annat återspeglas i att vi fortfarande kan använda stat och samhälle som synonyma begrepp.

Min slutsats av denna mycket summariska genomgång är att såväl rättsrealismens dominans som socialdemokratins unika maktställning under 1900-talet byggde på en substantiell samklang med ett djupt rotat historiskt arv, genomsyrat av statsvänlighet men också – och detta får inte glömmas – av ömsesidig tillit mellan stat och samhälle. Detta kan hjälpa oss att förstå såväl styrkan i dessa företeelser som den stora betydelsen av de konstitutionella förändringar som vi nu genomgår.

Herr talman! Det beslut som riksdagen i dag kommer att fatta är med andra ord historiskt. Vi tar det första steget mot att våra grundlagar inte längre ska kunna ändras – eller helt avskaffas – med enkel majoritet vid två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Denna ordning har varit en anomali bland demokratier, en sårbarhet för vårt statsskick och inte minst ett potentiellt hot mot våra grundläggande fri- och rättigheter.

De flesta partier har därför ställt sig bakom ändringsförslaget. Sverigedemokraterna är ett undantag. De har i grunden intagit samma position som Socialdemokraterna tidigare hade, det vill säga att bromsa eller fördröja varje förstärkning av grundlagens ställning. Andra partier, som Socialdemokraterna, har sett ljuset i denna fråga först nyligen, vilket är glädjande efter partiets långvariga motstånd mot att förstärka skyddet för vår författning och därmed för vår demokrati och våra grundläggande rättigheter.

Man skulle kunna säga mycket om en historia som dagens socialdemokrater knappast kan vara stolta över. Det fanns en tid – för inte så länge sedan – då grundlagarna kunde ändras på bara några veckor. Så var 1974 års regeringsform ursprungligen konstruerad. Det var den socialdemokratiska ordningen i ett nötskal. Denna ordning håller vi nu på att definitivt lämna bakom oss, men i dag står vi bakom samma linje. Det är uppskattat, oavsett motiv för Socialdemokraternas positionsförflyttning.

Herr talman! För oss i Liberalerna är det glädjande att konstatera att Sverige nu tar det första steget mot en konstitutionell reform som vi sedan länge har förespråkat, men vi skulle gärna vilja gå vidare med det konstitutionella reformarbetet. Det gäller särskilt inom två områden.

Det första handlar om att förstärka lagprövningsinstitutet genom att inrätta en stark författningsdomstol med breda befogenheter. Detta är en självklarhet i de flesta demokratier, men det har varit – och verkar fortfarande vara – ett rött skynke för socialdemokratin. En författningsdomstol vore det bästa sättet att skapa en verkningsfull prövningsinstans för såväl av riksdagen stiftade lagar som regeringens och andra myndigheters beslut. Den starka och högt ansedda tyska författningsdomstolen skulle kunna tjäna som modell i detta avseende.

Herr talman! Den andra reform som vi gärna skulle vilja genomföra handlar om att ytterligare stärka domstolarnas oberoende. I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant Cecilia Malmström tillsammans med företrädare för tre andra partier ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom inrättandet av ett självständigt domstolsråd med ansvar för den centrala domstolsadministrationen. På detta sätt skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen, och det skulle utgöra ett definitivt och mycket välkommet genombrott för maktdelningsprincipen.

En sådan förändring, tillsammans med inrättandet av en stark författningsdomstol, skulle utgöra ett solitt konstitutionellt värn för både den demokratiska rättsstaten och våra grundläggande fri- och rättigheter.

Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)