Herr talman! Riksmötets första KU-debatt handlar alltså om något så viktigt som stärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Det är två hörnstenar i det svenska samhället, och frågor som rör dessa ska självklart ägnas den betydande uppmärksamhet som de förtjänar.

Det stärkta skydd för demokratin som vi talar om handlar om att skruva åt förutsättningarna för att kunna ändra våra grundlagar. Detta kan synas kontraproduktivt i tider då krav på effektivitet och produktivitet härskar. Men jag tycker inte att man ska se det som att de föreslagna reglerna gör någonting svårare. Snarare är det så att de gör det lättare att försvara de lagar som vi har och som vi menar har varit bra för Sverige.

Vi tillstyrker därmed förslagen om kvorumregler och om att det ska krävas kvalificerad majoritet för ändring av grundlag. Vi tillstyrker också att dessa regler ska gälla samtliga grundlagar. Det har diskuterats förslag om att markera vissa grundlagar som speciellt viktiga, men vi menar att det är rimligt att grundlagar bedöms som likvärdiga. Sammantaget bidrar sådana regler till att det blir svårare för en tillfällig majoritet att försöka genomföra förändringar till det egna partiets eller de egna partiernas fördel.

Till att börja med tycker vi att en viktig aspekt av vårt demokratiska system är den proportionella demokratin som ger fler partier och därmed fler åsikter som kan lyftas, diskuteras och så småningom avslås eller bifallas. I vilket fall bidrar de till att bredda debatten och den fria åsiktsbildningen. Det är något vi ska ta väldigt väl vara på.

Herr talman! Våra grundlagar speglar vår gemensamma uppfattning om hur vårt samhälle ska vara ordnat. De är en del av svaret på frågan: Vilket samhälle vill vi ha? De är själva grunden för det svenska statsskicket.

Vanligtvis tänker man sig kanske en suverän stat som ett territorium med fastlagda och erkända gränser, och det har sina grunder och goda skäl. Men man kan också tänka sig en stat som ett område där invånarna har en sorts överenskommelse om hur detta område ska styras, vilket sedan tar sig uttryck i lagstiftning och förvaltning.

Som ett litet sidoinlägg kan man säga att det också gör det möjligt att tänka sig en stat med mer än ett folk. Vi behöver inte gå längre än till Norge för att finna den tanken – ett land som har två folk: nordmän och samer.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet välkomnar således de förslag vi har fått på våra bord. Det är rimligt, tycker vi, att stärka skyddet för grundlagarna genom ytterligare krav på hur förändringar ska kunna genomföras.

Det har funnits en samsyn bland riksdagens partier om att grundlagsändringar bara ska göras med breda majoriteter som står bakom besluten. Likaså har det knappast varit ifrågasatt att grundlagsändringar ska kräva två beslut med ett val emellan. Den tröghet som det skapar har betraktats som angelägen för att inte locka till snabba förändringar av det sätt landet ska styras på.

Det är närmast en självklarhet, kan jag tycka, att grundlagar inte ska kunna genomdrivas av en majoritet som inte är större än hälften plus en ledamot. Vi har, som jag nämnde alldeles nyss, inte den sortens majoritetsstyre, och jag tror att det vore olyckligt om vi gick åt det hållet, i synnerhet i tider då polariseringen generellt anses öka i samhället.

I sammanhanget har det också diskuterats om det är viktigt att alla grundlagsändringar omfattas av krav på kvorum och kvalificerad majoritet vid det andra beslutstillfället. För vår del instämmer vi i utskottets överväganden och beslut – det är rimligt att kraven ska gälla alla grundlagsändringar. Dels är det svårt att avgöra var gränsen skulle gå mellan krav på kvalificerad majoritet och krav på enkel majoritet vid beslut, dels finns det exempel från andra länder på att grundlagsbeslut fattats som vanliga majoritetsbeslut, vilket om det skedde här skulle motverka tanken på en bred medverkan från riksdagens partier.

Det är inte heller rimligt, menar vi, att införa regler som innebär att vissa grundlagar inte kan ändras över huvud taget – evighetsklausuler som helt bortser från de omfattande förändringar vår planet och världens stater står inför.

Herr talman! Vi har också ett förslag om domarnas och domstolarnas oberoende. Utvecklingen i Europa och på andra håll i världen har gjort det nödvändigt att stärka domares och domstolars oberoende och minska riskerna för otillbörliga påtryckningar, inte minst från regeringar som skulle kunna vilja påverka hur rättvisa skipas i vårt land. Sådana exempel finns från andra länder, även länder som kanske sett sig som immuna mot sådana ganska omtumlande förändringar av landets rättssystem.

EU-kommissionen genomförde för något år sedan en undersökning om medborgarnas förtroende för domstolsväsendet i respektive land. I några länder ökar förtroendet, om än kanske från låga nivåer. I Slovenien, Slovakien, Italien och Portugal har förtroendet ökat kraftigt, men från mycket låga nivåer. I några länder har ett redan svagt förtroende sjunkit ytterligare. Det är mest tydligt i Ungern och Polen men har skett även i exempelvis Kroatien. Här talar vi om förtroendesiffror på 22–25 procent av befolkningen.

På den övre tabellhalvan finns länder som tappat lite eller vunnit lite. Danmarks och Finlands domstolsväsenden åtnjöt då, 2023, störst förtroende bland sina respektive invånare, hela 86 procent. På platserna tre till fem återfanns Österrike, Tyskland och Luxemburg. På sjätte plats hittar vi Sverige, som efter en nedgång med ett par procentenheter noterades ha förtroende hos 75 procent av befolkningen. På de här platserna är rörelserna ganska små, och jag kan inte redogöra för hur konfidensintervall och andra statistikdata ser ut.

En annan undersökning är den som Stiftelsen Rättsfonden genomförde för några år sedan i Sverige och som visade att en stor andel ungdomar definierade som sistaårselever på gymnasiet levde i tron att regeringen kan ändra domar. Hela 68 procent, det vill säga lite drygt två tredjedelar av ungdomarna, svarade i undersökningen att så är fallet. Detta är oroväckande. Det är ett skäl så gott som något att genomföra de föreslagna förändringarna, som inte bara ökar oberoendet faktiskt och formellt utan därmed också kan skapa ett bättre förtroende för domare och domstolar. En rättsstat är helt enkelt inte tänkbar utan ett helt oberoende domstolsväsen.

Slutligen, herr talman, vill jag understryka att Miljöpartiets ställningstaganden baseras på kongressbeslut som omfattar såväl grundlagsförändringar som domstolars oberoende. Det särskilda yttrande som lämnades av Miljöpartiet i samband med utredningen avser funderingar kring möjligheten att ett av de val som krävs kan vara ett extra val.

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).