Herr talman! På samma sätt som jag är ledsen, förtvivlad och frustrerad över att Ryssland fortsätter att angripa grannländer som Tjetjenien, Georgien och Ukraina och har trupper i Moldavien, trots att de har ombetts att lämna, är jag tacksam för det som händer i det här rummet. Nu beslutar vi om det 20:e paketet med ytterligare 9 miljarder i stöd. Enigheten är hundraprocentig.

Herr talman! Jag satt lite längre uppe i kammaren när vi tog vårt första beslut. Då handlade det om granatgevär. Redan då sa jag att vi nog måste skicka mer – egentligen allt de efterfrågar – inklusive flyg, enligt min uppfattning. Det var ändå ett historiskt beslut. Vi var i stort sett eniga, och vi skickade materiel. Vi hade inte gjort det sedan kriget i Finland. Men vi tog ett beslut.

Herr talman! Otroligt mycket har hänt sedan Kalmarunionen bröts upp. I dag är de nordiska och baltiska länderna med i samma försvarsunion. Det är första gången sedan Kalmarunionen. I dag står 600–700 man i Baltikum. Det är första gången sedan 1700-talet. Den svenska politiken vände sig inrikes under den bernadotteska eran, från 1814. Men nu har vi faktiskt antagit en ny politik där vi återigen säger att våra grannländer kring Östersjön är viktiga för oss. Det sker en historisk förändring, och den sker i enighet. Det vill jag tacka oss själva för.

Herr talman! Jag skulle också vilja lyfta fram ett annat perspektiv. Det handlar om det folkliga stödet. Jag har inte tittat på siffror inför debatten, men någonstans kring 90, 92 eller 95 procent av svenska folket stöder att vi stöder Ukraina – och inte bara det. Vi har redan hört här i debatten om utskottsresor. Jag hade själv förmånen att vara nere i Ukraina inför den orangea revolutionen. Jag var på Majdan 2014, och jag har varit nere sju eller åtta gånger under kriget. Det fantastiska är att fler ledamöter deltar i utskottsresor. Den kanske mest spännande resa jag hunnit höra om var ett gäng kvinnliga riksdagsledamöter som i samarbete med Blågula Bilen körde ned fordon till Kiev. Men det är inte bara ledamöter som gör det här. Det är även pingstkyrkor, föreningar och sammanslutningar i kommuner.

Om det över huvud taget går att få fram vore det spännande att se en studie av hur mycket materiel och hur mycket av sin ekonomi som svenska folket väljer att ge vid sidan av det vi gör här i kammaren. Det finns ett fantastiskt engagemang.

Herr talman! Vi har mycket att lära av Ukraina. Jag hade förmånen att vara där sex sju dagar före eskaleringen. Jag träffade nyblivna hemvärnssoldater som sedan stred för Kiev. Det var dåligt rustade hemvärnssoldater – många med molotovcocktailar, en del med jaktvapen, en del med riktiga vapen – som ändå kunde stoppa Spetsnaz vid ett flygfält innan de ukrainska reguljära förbanden kunde göra ett sista ryck och trycka ut ryssarna ur Kiev. Vi har otroligt mycket att lära av dem.

Jag tänker också på att när man åker bil i Ukraina ser man den ena täppan efter den andra där det odlas potatis, rödbetor och lök. Var och en inser nämligen att man i värsta fall måste kunna skaffa fram sin egen mat. Vi i Sverige har inte ens förmågan att ge alla mat om det skulle bli skarpt läge.

Jag hade också förmånen att träffa motsvarigheten till Svenska kraftnät i Kiev och fick en dragning om hur deras kraftnät ser ut och hur de kunde klara av de tunga ryska anfallen på energin. De hade redundans. Vi har inte samma redundans. Vi har redundans i vägsystemet men inte i järnvägssystemet. Jag sitter själv i trafikutskottet – det är bara att se på vad som har hänt nu när en väg rasat i norra Sverige.

Vi har inte heller redundans på bredbandssidan eller på elsidan. Vi har otroligt mycket att lära av Ukraina och den situation de är i nu.

Vi ger nu, herr talman, ett 20:e paket på ungefär 9 miljarder. Det beslut vi kommer att ta i eftermiddag gäller 6 miljarder. Det uppfattas ibland som att vi skänker bort. Nej, vi är med och betalar för att Ukraina försvarar oss. Vi betalar pengar; de betalar i blod.

Men det är också så, herr talman, att vi lär oss något. Jag har gjort studiebesök hos hemvärnet hemma i Uddevalla och fick då en dragning om hur de nu börjar jobba med drönare utifrån de erfarenheter som Ukraina har.

Jag gillar själv historia. Under första världskriget grävde man ned sig, och man lärde sig otroligt mycket om flyg – alltifrån att man spanade till att någon sköt med pistol, och i slutet var det fullt beväpnade flygplan. Vi ser samma fenomen just nu. Man gräver ned sig. Man jobbade först med leksaksdrönare – i dag är det operativa krigsmaskiner.

Herr talman! Med dessa enkla ord vill jag tacka alla för det gemensamma stödet. Jag vill tacka civilsamhället, och jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)