Herr talman! När vi diskuterar de stora siffrorna och de miljardbelopp som åter ska tillföras i ett nytt stödpaket till Ukraina är det lätt att glömma det lilla. Flera av de föregående talarna lyfter fram den vardagsverklighet som vi då och då konfronteras med från kriget i Ukraina.

Själv drabbades jag när jag såg notisen om en familj – två föräldrar och två barn, fyra och sex år gamla – som dödades av en av Putins missiler för bara något dygn sedan. Det är också en verklighet. En lång tid har gått, och vi har sett så mycket lidande, så mycket kamp, så mycket heroism och så många offer. Därför är det kanske där vi måste börja ibland – i det som är en verklighet för så många familjer, till exempel några av de familjer som vi träffade när vi besökte Kiev för ett år.

Det finns en stor enighet bland riksdagens partier om vårt stöd till vårt broderland Ukraina, och som flera föregående talare har framfört är det här inte bara Ukrainas kamp. Det är Ukraina som offrar sina soldater. De offrar det sista av vad de har och utsätter sig för extrem fara, men i grund och botten är det här en gemensam kamp för frihet, för demokrati, för rättvisa, för civilisationen – mot diktaturen, mot den blodiga aggressionen, mot barbariet.

Ukraina är och förblir vår sköld i Europa; det ligger i vårt eget intresse.

Därför är det självklart att vi som ändå är trygga, även om det inte alltid är helt uppenbart nu när drönarna närmar sig även oss i Västeuropa, måste ge det vi kan. Vi måste skicka alla vapen vi kan, och därför välkomnar vi detta viktiga nya paket med vapen till Ukraina. Bakom detta finns en total enighet, och vi yrkar bifall till den extra ändringsbudgeten.

Vi måste dock skicka ännu mer. Det ska inte finnas några ekonomiska hinder för att skicka Jas 39 Gripen, nu när den ukrainska försvarsmakten och regeringen välkomnar att den kan bli en del av deras försvar mot Putins angrepp.

Någon kanske undrar varför vi i finansutskottet debatterar detta. Det kan man diskutera. Men det här rör inte bara utrikespolitiska och försvarspolitiska talespersoner, utan det är också en fråga om pengar.

I förrgår hade jag den stora äran att dela ut examensbevis till nyexaminerade ukrainska undersköterskor. Jag kände stor stolthet över att få göra det tillsammans med den ukrainska ambassadören. På klingande svenska, som de lärt sig de senaste åren, talade de om sitt enorma engagemang för att hjälpa gamla och unga svenska patienter genom sina insatser. När vi sedan pratades vid framkom det också hur viktigt det är för dem att skicka hem pengar till Ukraina. De vill ge av den lilla lön de får till de sina i hemlandet.

Ukraina har ett enormt ekonomiskt behov just nu. De har skött sin ekonomi över all förväntan och egentligen orimligt framgångsrikt. De har ett fungerande betalningssystem, en välfungerande export och ett fungerande ekonomiskt system. Men trots att allting fungerar har de enorma behov. Det saknas någonstans mellan 80 och 120 miljarder euro, alltså mer än 800 miljarder svenska kronor – enligt vissa beräkningar mer än 1 200 miljarder kronor – i deras budget nästa år.

På grund av den situation vi har med Trumpadministrationen, som ibland behandlar våra värsta fiender som sina vänner och våra bästa vänner som något slags fiender, sinar nu stödet från USA. Ett mycket stort ansvar faller på oss i Europa att försvara Ukraina, som försvarar vår egen kontinent.

En del i detta är naturligtvis att vi i Sverige och Europa bör beslagta de ryska tillgångar vi har makt över. Det finns fortfarande ryskägda företag i Sverige som borde beslagtas och tvångsförvaltas och resurserna ges till Ukraina. Och det finns framför allt 194 miljarder euro på ett konto i Bryssel, som är den ryska centralbankens pengar. Den tyska förbundskanslern Friedrich Merz har föreslagit att 140 miljarder av dessa ska belånas gemensamt. Vi har redan gjort det med upp till 50 miljarder i världen, men vi ska belåna ytterligare 140 miljarder för att hjälpa Ukraina här och nu. Men då måste också stödet i Sverige öka.

Vi i Centerpartiet är oerhört tacksamma över att regeringen har ökat stödet till Ukraina både i denna extra ändringsbudget och totalt. Men det behövs mycket mer.

Vi behöver öka stödet till minst 1 procent av bnp per år – minst 70 miljarder per år de kommande åren – och i det här speciella läget helst ännu mer. Vi har råd. Det ligger i vårt intresse säkerhetspolitiskt och naturligtvis humanitärt och principiellt, men även snävt säkerhetspolitiskt. Och då, herr talman, är det inte läge för Sverige att vara någonstans i mitten, att vara på femte plats eller enligt vissa beräkningar ännu längre ned på listan, när det gäller hur mycket stöd vi ger som andel av bnp jämfört med våra baltiska och nordiska grannländer. Vi måste vara allra längst fram.

Vi måste ge så mycket som det över huvud taget är möjligt. Därför, herr talman, är det nu dags att ta nästa steg och nästa steg för våra vänner, systrar och bröder i Ukraina och göra vår lilla del när de gör sin stora del.

(Applåder)