Fru talman! Som jag sa för en stund sedan minns vi som var med i arbetet med den förra budgeten hur det var den gången. Då var det alldeles uppenbart att den dåvarande regeringen inte ens hade stöd i Sveriges riksdag. Den kunde inte agera alls, utan den åkte bakbunden till EU-toppmötena. Man hade över huvud taget ingen röst. Det är klart att det är helt förlamande för en regering som kommer till ett toppmöte i Europeiska rådet och säger att man inte kan tycka någonting eftersom man inte har något mandat från riksdagen. Det var först när vi hjälpte den regeringen som man kunde rösta ja, och till slut blev det en överenskommelse.

Jag tycker att det är värt att notera att svaga regeringar som inte är överens inte får någonting gjort, inte heller i EU-sammanhang. Den läxan lärde sig Sverige av den gamla socialdemokratiska regeringen.

Men, men! Sedan var det frågan om lån. Den frågan var absolut uppe. Samma länder som nu är kritiska till budgetvolymen är länder som också är kritiska till att ta upp nya lån på EU-nivå. Tyskland är det mest välkända exemplet. De skräder inte orden i den frågan.

Sedan följer alltid en diskussion om att gamla lån också ska återbetalas förr eller senare. Bara räntebelastningen med stigande räntor har naturligtvis också gjort sitt. Det är samma diskussion där.

Ett antal länder som tycker att det finns gratis pengar att uttaxera har också lättare att ta upp lån, medan vi anser att varje krona som vi lägger på EU-nivå är en krona som vi inte kan använda i egen politik.

Sedan kan det alltid finnas goda skäl att tycka att vi ska göra det här gemensamt, men det är inte så att pengarna är gratis eller fria bara för att de landar i EU-budgeten. Samma syn har vi ofta på gemensamma lån. Det finns en djup skepsis till detta, och den diskussionen är inte heller ny.

Återrapporteringen var härmed avslutad.