Fru talman! Europeiska rådet träffades förra veckan i torsdags och på midsommarafton för det vi brukar kalla EU-toppmötet. Fokus var på Ukraina, Kina och EU:s nästa långtidsbudget. Även om agendan var betydligt längre än så var det detta vi lade mest tid på.

President Zelenskyj deltog på plats vid mötet och var fortsatt mer positiv till hur kriget utvecklas. Vi diskuterade saken i detalj när vi på tu man hand talades vid i Uppsala i samband med överenskommelsen om att sälja svenska Jas Gripen till Ukraina. Han kunde konstatera att det bättre läget på marken fortsatt gäller. Militärt står alltså Ukraina i en starkare position nu än tidigare, och det blir alltmer uppenbart att Ryssland inte har tiden på sin sida.

Samtidigt förstår ju alla att ett pressat Ryssland med nattliga eldpelare i Moskva inte är ett ofarligt Ryssland. Underrättelsebilden är just nu rätt spretig mellan olika länder. Att Ryssland är pressat vet vi, men vad de kan tänkas göra är mer oklart. Sverige och andra länder i Rysslands närhet håller noga koll på detta – på Östersjön med skuggflottan men också i luften.

President Zelenskyj var närvarande fysiskt också för att vi kunde fatta det första eniga beslutet på länge om Ukraina efter det ungerska maktskiftet. Sverige hör till de länder som ligger i täten. Vi gör det för att det är rätt och riktigt, men vi ger också vårt stöd till Ukraina för att det är bra för Sverige och svensk säkerhet. President Zelenskyj kvitterade det historiska öppnandet av det första klustret, som det heter, i Ukrainas medlemskapsförhandlingar.

Under middagen på torsdagskvällen – en relativt sen middag även med EU-mått mätt, kan man säga – diskuterades globala ekonomiska obalanser. Fokus låg på Kinas aggressiva handelspolitik och ekonomiska politik som nu påverkar europeisk industri alltmer. Även för oss som är Europas främsta vän av frihandel och fortsätter vara det är det uppenbart att det finns problem när det gäller frågan om en jämn spelplan i handeln med Kina. Vi är alltså inte naiva, men vi klär inte heller allmän protektionism i säkerhetspolitiska ord.

Kina använder sig av rätt omfattande statliga subventioner. Europeiska företag har inte samma tillträde till den kinesiska marknaden som många kinesiska företag har till den europeiska. Kina har tenderat att begränsa export av kritiska råvaror, och det finns uppenbar risk för ett orimligt stort ensidigt beroende på längre sikt.

Sammantaget talar det här för att EU behöver rusta sig med tillräckligt verkningsfulla och effektiva verktyg och ha beredskap att agera. Det fanns i diskussionerna ett brett stöd för att kommissionen nu ska ta fram förslag på hur EU:s existerande handelspolitiska instrument kan användas effektivare och utvecklas för att anpassa handelspolitiken till den globala verklighet som våra länder och våra företag nu möter.

Diskussionen om EU:s långtidsbudget följde väldigt välkända mönster. Det finns en tydlig konflikt mellan oss som betalar in mycket och får tillbaka mindre, i varje fall i reda pengar, och de länder som får betydligt mer tillbaka än vad de betalar in. Sverige tillhör som bekant den första gruppen, och tillsammans står våra länder för mer än 40 procent av EU:s ekonomi.

Vi var tydliga med att det förslag som det cypriotiska ordförandeskapet hade lagt på bordet inte ens var en förhandlingsstartare. Vi kommer inte att acceptera en budget där man inte ens försöker prioritera. Först och främst är vi där för att företräda Sveriges och svenskarnas intressen. Sverige är, som jag också sa på mötet, ingen bankomat i EU-systemet.

Mötet innehöll rätt hårda ordväxlingar, och det är tydligt att vi är långtifrån överens. Det var ärligt talat inte heller väntat i det här skedet av förhandlingarna. Nu är det upp till det irländska ordförandeskap som tillträder den 1 juli att ta förhandlingarna framåt. Många vill vara klara till den 1 januari 2027. För vår del har vi inte bråttom. Tillsammans med länder som Tyskland, Finland, Danmark, Nederländerna och Belgien står vi stadigt i våra krav på en mycket mindre omfattande budget än den som nu har lagts på bordet.

Diskussionen om Mellanöstern skedde i ljuset av avtalet mellan USA och Iran, som hade slutits precis före mötet. Det är positivt att det finns en överenskommelse. Det finns dock många frågetecken om hur avtalet ska genomföras och vad det konkret kommer att innebära för fartygstrafiken i Hormuzsundet och för regionen i stort, inte minst vad gäller Libanon. Även den fortsatt mycket svåra situationen i Gaza berördes, särskilt Israels skyldighet att säkra obehindrat tillträde för humanitärt stöd. När det gäller Israels illegala bosättningar på Västbanken har regeringen drivit på för ytterligare listningar av extremistiska bosättare och ministrar. Kommissionen ska nu presentera handlingsalternativ för vidare steg som ska diskuteras vid utrikesministrarnas möte i juli.

Migration fanns som vanligt på dagordningen. Som vanligt skedde också det mesta av diskussionerna på det förmöte som ägt rum snarare än vid själva mötet. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen skrev inför mötet ett brev som redogjorde för lagstiftningsarbetet. Det enskilt viktigaste är att man nu har kommit överens om EU:s nya återvändandeförordning.

Att svenska ledamöter från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern röstade emot förslaget i EU-parlamentet var nog väntat. De brukar ju rösta nej till förslag som syftar till att få ordning på migrationen, både i Sverige och i Europa. Att inte heller Socialdemokraterna ställde sig bakom förslaget var däremot oroväckande. Det här är alltså ett beslut som är helt avgörande för svensk och europeisk migrationspolitik – den som får avslag på sin asylansökan ska också lämna landet. I ett läge där fyra av fem som får avslag väljer att stanna kvar i EU utan laglig rätt är den här förordningen uppenbart viktig. Nu gick beslutet igenom ändå, och vi i Sverige gör redan mycket för att de som fått avslag ska lämna landet. Vi har också fått fler ursprungsländer att ta emot sina egna medborgare som fått utvisningsbeslut.

Det var bara ett medlemsland som röstade emot förslaget, och det var Spanien. Det är för övrigt samma land som nyligen gav amnesti till 500 000 papperslösa migranter och asylsökande, vilket man fick omfattande kritik för från andra medlemsländer på mötet. Varje land bär ansvar för sin egen invandringspolitik, men den fria rörligheten i Europa gör att detta också är ett gemensamt ansvar. Det ansvaret måste varje land och varje parti kunna ta.