Herr talman! Det enskilt viktigaste vi gjorde var att kasta ut Socialdemokraterna från Rosenbad. Om ord ska ha något slags rimlig innebörd och valör ägde den stora sotdöden för den lokala närvaron i form av polisstationer rum under de åtta år då Socialdemokraterna styrde.

Jag förstår att Mathias Tegnér vill avfärda all diskussion om historien som något slags politisk kverulans. Men om medborgarna nu ska kunna träffa ett informerat val om framtiden är det trots allt inte helt orimligt att ta del av hur partier gör när de styr – inte bara när de står i riksdagens talarstol och opponerar.

Det är bara en realitet. Efter den stora polisreformen 2015, som hade intentionen att stärka den lokala polisiära närvaron och tryggheten, blev resultatet en massdöd av polisstationer nära medborgarna. Dessutom ledde det till att poliserna så att säga drogs från det lokala till den regionala nivån, längre bort från medborgarna.

Det viktigaste vi kunde göra för att få stopp på nedläggningarna var att byta ut den förra regeringen, vilket vi gjorde. De exempel vi nu ser kan man absolut säga är en handfull för många. Men såvitt jag känner till har det inte skett några ny nedläggningar sedan vi hade den senaste diskussionen om detta, för något år sedan.

Och när jag talar med polisen och blickar framåt gäller diskussionerna alltså inte vilka stationer som ska läggas ner utan var man kommer kunna öppna upp på nytt. Varför kan vi då ha den diskussionen nu, för första gången på 10–15 år? Först och främst är det för att vi har en långsiktig finansiering och en plan för polisen som bygger på stor tillväxt tills vi har en polistäthet som motsvarar EU-snittet. Den polistäthet vi har nu, om vi ser till de dryga 3 000 som vi har levererat under den här mandatperioden, är alltså den största polistäthet vi har uppmätt i modern tid i Sverige. Det skapar förutsättningar för att också tänka på ett annat sätt när det gäller den fysiska närvaron i form av polisstationer.

Om vi håller oss till Stockholmsregionen kan man väl säga att det finns många positiva effekter av polisomorganisationen. Det handlar mer om att se polisen en sammanhållen myndighet, att dela information och att samarbeta på ett helt annat sätt. Det har varit oundgängligt för till exempel bekämpandet av rekryteringen av barn till kriminella nätverk, som ju inte längre har någon geografisk avgränsning utan rör sig över hela landet. Men det råder ingen som helst tvekan om att det blev lite plugg in och ur när det gäller den lokala närvaron. Det vänder vi nu.

Hur styr vi då detta? Ja, vi styr det på ett väldigt tydligt sätt. Vi sa redan för två år sedan till polisen att tillväxten inte längre ska ske var som helst i organisationen, utan den ska ske lokalt. Detta har polisen genom rikspolischefen omvandlat till en formel som säger att 85 procent av alla nya poliser ska ut i yttre tjänst, blåklädda nära medborgarna.

Jag är rätt övertygad om att medborgarna i Tyresö också upplever detta: För första gången på tio år, eller hur länge det nu är, blir det fler poliser i Stockholm, och tillväxten styrs dessutom ut nära medborgarna.

Och detta måste naturligtvis fortsätta framöver. Det skapar en del skav när man styrs så tydligt på det sättet, men för oss har det varit avgörande för att vara trovärdiga inför medborgarna. Investerar vi nu så mycket skattepengar i detta måste det komma ut nära medborgarna.

Den logiska följden av den tillväxten är också att vi äntligen kan ha en diskussion med polisen om var man ska kunna öppna fler polisstationer – inte var man ska lägga ned stationer. Den dialogen pågår. Det kommer ytterst vara polisens beslut, men förutsättningarna finns alltså.

Låt mig återigen hissa varningsflagg. Om det skulle vara så att Socialdemokraterna kommer tillbaka efter valet och ska förhandla sin budget med Miljöpartiet och Vänsterpartiet är den grundläggande långsiktiga finansieringen för polistillväxten hotad. Någonstans ska ju Miljöpartiets och Vänsterpartiets enorma ambitioner på andra områden tas. Det kommer till slut att drabba tryggheten för medborgarna också i Tyresö.