Herr talman! Jag hör att statsrådet säger att stödet till civilsamhället är viktigt, att det betyder mycket och att det är en prioritering för regeringen. Men ändå väljer man att dra ned.

Man kan ju uttrycka det på olika sätt, men om nu stödet tidigare varit 15 miljoner och man har betalat ut 8 miljoner skulle jag ju kunna ställa frågan varför regeringen inte har varit mer proaktiv och sett till att det har kommit ut mer pengar till civilsamhället för att jobba med just beteendeförändringar. Det säger ju civilsamhället självt är en viktig del i att kunna nå etappmålet om antalet omkomna och skadade i trafiken.

Sedan säger statsrådet att stödet nu ska bli mer träffsäkert och att bidrag därmed enbart ska ges till organisationer som arbetar med trafiksäkerhet, men när jag går in på Trafikverkets hemsida ser jag tydligt att det står att projektbidrag redan tidigare endast kunde sökas av ideella föreningar som enligt sina stadgar arbetar för att öka trafiksäkerheten. Regeringen verkar alltså inte ha skärpt inriktningen på stödet utan i stället minskat det, och det är en väsentlig skillnad.

En säkrare väg är viktig, men det hjälper inte barnet som inte får lära sig säkert cyklande. Det hjälper inte de äldre som behöver stöd i en alltmer komplex trafikmiljö, och det hjälper inte arbetet mot alkohol och droger i trafiken. Det hjälper inte heller lokala initiativ som kan förebygga olyckor innan de sker. Trafiksäkerhet byggs i flera led, och om regeringen försvagar ett av leden blir kedjan svagare.

Jag vill också fråga statsrådet om dialogen med civilsamhället. Vilka organisationer har regeringen faktiskt talat med innan beslutet fattades? Har NTF, Cykelfrämjandet, MHF eller andra berörda aktörer fått beskriva vad neddragningen faktiskt innebär i praktiken? Det här är nämligen inte bara en budgetrad, utan det är verksamhet som riskerar att försvinna. Det är lokala projekt som inte blir av. Det är färre skolor, färre barn, färre äldre och färre föreningar som nås.

Sverige har varit framgångsrikt i trafiksäkerhetsarbetet just för att vi har haft en bred modell. Staten, kommuner, regioner, forskning, näringsliv och civilsamhälle har arbetat tillsammans. Min oro är att regeringen nu monterar ned en del av den modellen samtidigt som man säger sig värna nollvisionen.

Statsrådet behöver därför vara tydlig när det handlar om vilka insatser som ska försvinna. Vad ska prioriteras bort, och hur ska regeringen säkerställa att civilsamhällets unika roll inte går förlorad?