Fru talman! Jag vill på nytt tacka för svaret från kulturministern.

Jag skulle vilja börja med att konstatera att det är svårt för granskningsnämnden att granska något som inte blivit publicerat. Det är lite det som är min poäng. Vi ska inte kommentera de enskilda publicistiska beslut som fattats, men att välja att inte publicera något är också i någon bemärkelse ett publicistiskt beslut. Det är väl däri min poäng ligger.

Jag skulle också vilja gå så långt som till att påstå att public services nyhetsrapportering i min värld många gånger är så pass politiskt vinklad att den som hämtar all sin information därifrån riskerar att få en direkt felaktig bild av verkligheten. Det exempel jag gav i mitt förra anförande tyder dessutom på att man gör olika redaktionella val utifrån hudfärgen på förövare respektive offer.

Det finns ytterligare ett exempel från denna vecka på detta tema. För två dagar sedan släpptes en rapport i det brittiska parlamentet. Lite förenklat kan den översättas till rapporten om våldtäktsgängen. Den återger delar av den kanske största skandalen i modern tid i ett västerländskt land, nämligen de omfattande och systematiska övergrepp och våldtäkter som ägt rum runt om i Storbritannien i decennier. Offren har varit brittiska flickor, medan förövarna nästan uteslutande varit män med invandrarbakgrund från muslimska länder.

Detta resulterade, vilket framgår både i denna rapport och i tidigare rapportering, i att rädslan i samhället för att bli kallad rasist vägde tyngre än viljan att rädda och skydda offren. Hela städer visste att detta pågick. Föräldrarna försökte rädda sina döttrar, men polisen vidtog inga åtgärder för att de inte ville bli kallade för rasister. Socialsekreterare med ansvar för barnens trygghet visste om det men gjorde ingenting för att de inte ville bli kallade för rasister. Journalister visste om det men avstod från att skriva om det och avslöja det eftersom de inte ville bli kallade för rasister.

Till slut blev detta dock så omfattande, så politiskt relevant och så allmänt känt att det avslöjades. Och nu har man i flera år kunnat följa de rapporter som kommit efter detta – det kom som sagt en till nu i veckan.

Nu kanske ministern undrar vart jag vill komma med den här utläggningen. Jag skuldbelägger inte public service för att de inte var först med att rapportera om detta. Men det faktum att de inte har rapporterat om det sedan dess, under de år när man har rapporterat om det eller nu i veckan när den här rapporten kom, tycker jag är anmärkningsvärt.

Sociala medier fylls med uppgifter om de fruktansvärda händelser som beskrivs i rapporten. Det framkommer bland annat – jag översätter och citerar – att de demografiska och kulturella motiven var tydliga. Gärningsmän från Pakistan och med annan muslimsk bakgrund hade en heder- och skambaserad klankod enligt vilken icke-muslimska tjejer, huvudsakligen vita arbetarklasstjejer, behandlades som egendom tillgänglig för sexuellt utnyttjande.

Minst 250 000 unga, vita brittiska kvinnor har under de här decennierna drabbats av övergrepp begångna snudd på uteslutande av muslimska män. Man har tvingats att konvertera till islam. Man har våldtagits och gruppvåldtagits. Man har torterats på de allra hemskaste sätt. Man har blivit brännmärkt med bokstaven M som i Mohammed och mycket mer.

Detta kan man läsa om i en rapport i det brittiska parlamentet den här veckan. Public service har inte rapporterat ett ord om det. Då är följdfrågan: Om det hade varit 250 000 invandrartjejer i Storbritannien som under decennier blivit våldtagna och utnyttjade av brittiska rasister, hade public service valt att inte skriva om det då?

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).