Fru talman! Tack, civilminister Erik Slottner, för ett utförligt svar!
Jag välkomnar att regeringen nu har presenterat en nationell molnpolicy. Det är ett viktigt steg framåt och kommer inte en dag för tidigt.
Molntjänster är i grunden något positivt. De kan skapa effektivare offentlig verksamhet, bättre digital service och bättre möjligheter att använda artificiell intelligens. Men just därför är det viktigt att vi hanterar riskerna på ett ansvarsfullt sätt.
Fru talman! Det som kanske tydligast framgår av ministerns svar är att regeringen betraktar molnpolicyn som ett vägledande dokument. Det innebär i praktiken att varje myndighet, kommun och region själv får avgöra hur policyn ska tillämpas. Om policyn inte följs får det heller inga direkta konsekvenser.
Jag måste säga att jag är något förvånad över detta. Regeringen konstaterar själv i molnpolicyn att frågor om data, jurisdiktion, leverantörsberoenden och digital suveränitet är av strategisk betydelse för Sverige. Men när det kommer till genomförandet lämnas ansvaret tillbaka till varje enskild offentlig aktör.
Fru talman! Problemet är att det ser väldigt olika ut i verkligheten. Vissa myndigheter har omfattande juridisk och teknisk kompetens; andra har det inte. Många mindre myndigheter, kommuner och regioner har begränsade resurser att analysera komplexa avtalsstrukturer, underleverantörskedjor, jurisdiktionsfrågor och utländsk lagstiftning.
När regeringen själv identifierar risker kopplade till bland annat extraterritoriell lagstiftning borde frågan vara självklar: Hur kan regeringen vara säker på att varje enskild myndighet har förmåga att göra dessa bedömningar på egen hand?
Fru talman! Jag noterar att ministern hänvisar till stöd från Försäkringskassan, Lantmäteriet, Skatteverket, Trafikverket, Upphandlingsmyndigheten och PTS. Det är naturligtvis positivt, men stöd är inte samma sak som styrning. Vägledning är inte samma sak som krav, och rekommendationer är inte samma sak som efterlevnad.
Därför vill jag fråga ministern: Om regeringen bedömer att frågor om digital suveränitet, dataåtkomst och strategiska beroenden är så viktiga som man beskriver i molnpolicyn, varför nöjer sig regeringen då med en vägledande policy utan krav på efterlevnad?