Fru talman! Kanske trodde SD-regeringen att neddragningen av antalet servicekontor inte skulle rendera särskilt mycket uppmärksamhet. Det har kanske inte varit några stora, braskande rubriker om det politiska beslut som har fattats, men det har inte passerat obemärkt. Människor därute känner av det, särskilt i deklarationstider, som Adrian Magnusson nämnde, men också i allmänhet.

Jag ska berätta om en kvinna som jag träffade för tre veckor sedan. Det var en väldigt uppdaterad människa, upptäckte jag. Jag hade inte träffat henne förut, men hon kom fram till mig och sa att hon sett att det skulle vara debatt här och att det brukade vara debatter om statliga servicekontor.

Hon sa: ”Jag tycker att du kan fråga den där civilministern om han kan ta sig an de frågor som jag har, för jag vill vara en rättskaffens person. Jag brukade gå till servicekontoret och få hjälp så att jag gjorde rätt. Men vem ska nu göra det? Jag har ingen som kan hjälpa mig.”

Så nu frågar jag civilministern om han kanske kan hjälpa henne att kolla om hon har fyllt i sina deklarationspapper rätt. Det är i och för sig för sent nu, men det kan ju bli annat framöver. Det är så här det påverkar människor.

Det är inte bara den här kvinnan utan även andra som berättar om oron över att inte längre kunna få hjälp att göra rätt. De berättar om svårigheten att fylla i blanketter, att förstå beslut och att få svar på frågor från myndigheter.

Det såg jag också väldigt tydligt när jag jobbade som biståndsbedömare. Det finns många människor som verkligen behöver stöd. Det är inte så lätt att ha kontakt med myndigheter. Vi skulle absolut kunna göra det lättare. Det jobbet behöver också göras. Men det är inte lätt.

I Östergötland märks detta tydligt. Norrköpings citykontor har stängt. Motalas har stängt. Finspångs har stängt. Och eftersom kontoret i Tranås också har stängt påverkar det många människor i de södra delarna av Östergötland.

Det är långa avstånd även i Östergötland, även om det ligger centralt. Det är långt att åka, särskilt för de personer som ofta behöver hjälp som denna. Man har inte alltid bil, och kollektivtrafiken fungerar inte alltid så bra i gles- och landsbygd. Det kan därför vara svårt att ta sig till exempelvis Linköping, som har sitt servicekontor kvar.

Det är därför man blir lite fundersam. När regeringen fattade beslutet att dra ned på resurserna borde man ändå ha förstått vad det skulle innebära. Man förstod kanske inte exakt vilka som skulle läggas ned. Jag tror kanske inte att man satt och ritade ut det på kartan just då. Men man borde ha förstått vad det här innebär för människor och hur mycket det skulle påverka.

Man borde också ha tänkt på hur landet ser ut. Sverige är ju inte Stockholm, Göteborg eller Malmö. En väldigt stor del av vårt land är inte storstäder. Där blir det svårare med kontakten med myndigheterna.

Jag vill därför ställa en fråga till civilministern. Vad säger han till alla dem som känner oro och som verkligen saknar sitt servicekontor, och vad säger han till dem som har tappat hoppet om att det ska bli ett nytt där de bor?