Fru talman! Det kom kanske inte som en jättestor överraskning att statsrådet skulle hemfalla till förstatligandefrågan när det gäller sjukvården. Man skulle ha satsat lite pengar på det.

Det här är en väldigt viktig fråga. Precis som Eva Lindh säger handlar det om de förutsättningsskapande åtgärderna för någonting som är helt centralt i människors liv. Drift av hälso- och sjukvård är ju speciell i den meningen att det inte finns så värst många alternativ. Saknas det pengar i kulturskolan kan man ju alltid ställa in några fiollektioner. Man kan sluta att klippa gräsmattan på fotbollsplanerna. Man kan hoppa över att ge personalen en julgåva i avslutning. Men man kan inte stänga intensiven. Man kan inte dra in på cellgiftsbehandlingar, och man kan inte avstå från att låta ambulanshelikoptern fortsätta att flyga.

Vi är ett samhälle där vi vårdar våra sjuka. Det är kanske i första hand ett moraliskt etiskt åtagande, men apropå statsrådets svar om det statliga engagemanget vill jag framhålla att också staten kommer med väldigt mycket styrande principer, både sådana som är antagna här i kammaren och sådana som kommer från våra myndigheter.

Hälso- och sjukvårdslagen stipulerar ju att det är patientens behov som ska styra prioriteringen av vården. Vi har patientlagen, som ger patienterna möjlighet att på egen hand söka vård i andra regioner, och det är vård som sedan ska betalas av hemregionen. Vi har de privata vårdapparna, och det är samma sak där, alltså att det är hemregionerna som betalar.

Vad vi ser är en väldigt påtaglig statlig styrning. Men vad vi däremot saknar är en regering som är beredd att kämpa för att hela landet ska fungera och för att vården också på landsbygden ska vara trygg och tillgänglig.

Nu är det i praktiken för sent att hoppas på den här regeringen. Nu får vi jobba för en annan regering, som är beredd att ta ansvar för att vi också har trygg och tillgänglig vård i hela landet.