Fru talman! Tack, Eva Lindh, för en väldigt viktig fråga!

Förslaget om ett nytt utjämningssystem, som kanske inte längre ligger på statsrådets bord utan snarare verkar ha glidit ned i byrålådan, är en väldigt viktig fråga för min valkrets, Jämtlands län.

För en tid sedan besökte statsrådets parti- och ministerkollega, Elisabet Lann, sjukhuset i Östersund. Hon uttalade sig då om situationen i just Region Jämtland Härjedalen. Hon sa att sjukvården i Jämtland Härjedalen har en ”omöjlig uppgift”. Med det menade hon väl att det är väldigt svårt att bedriva vård i en stor men samtidigt liten och framför allt väldigt glest befolkad region som Jämtland Härjedalen.

Det var ett intressant och kanske lite oväntat uttalande. Man kan se det som en ärlig och uppriktig bedömning av statsrådet, som uppfattar att den här regeringen inte klarar av att säkerställa tillgänglig, likvärdig vård i hela landet.

För egen del, fru talman, ser jag uttalandet som något av en kapitulation. Den givna motfrågan blir ju: Varför ser inte statsrådet och regeringen till att göra uppgiften möjlig också för en liten region som Jämtland Härjedalen? Varför gör inte regeringen mer för att utjämna de strukturella skillnader som vi inte kan påverka, som att det är 13–14 mil från Gunnarvattnet i Krokoms kommun till sjukhuset i Östersund – det bara är så – eller att det är dyrare, utslaget per medborgare, att hålla en vårdkedja som täcker 12 procent av landets yta men bara rymmer 1,2 procent av landets befolkning. Det är en gleshet som innebär att 25 procent av befolkningen har mer än en timmes resväg till närmaste akutmottagning, jämfört med 2 procent i riket som helhet.

Så ja – utan ett starkt statligt engagemang är det om inte en omöjlig så en extremt utmanande uppgift att under dessa villkor bedriva hälso- och sjukvård.

Men, fru talman, det behöver faktiskt inte vara så här. Erik Slottner skulle kunna göra verklighet av Utjämningskommitténs förslag, som alltså i flera år har legat hos ministern. För Jämtland Härjedalen skulle det innebära 145 miljoner första året, och sedan skulle det trappas upp till 185 miljoner. Det går knappt att tillräckligt understryka vad detta skulle innebära för möjligheten att bedriva en trygg och tillgänglig vård i hela vårt stora län.

Samma fråga kan man ställa till statsrådet här i kammaren i dag: Varför ser inte statsrådet till att göra vårduppdraget möjligt också i Jämtland Härjedalen? Eller för att använda Eva Lindhs fråga: Vad tänker ministern göra, på riktigt, för att säkerställa jämlik vård i hela det här landet?