Fru talman! Den svenska välfärdsmodellen bygger på en enkel men avgörande idé: att människor ska kunna lita på att samhället finns där, oavsett vem man är eller var i landet man bor. Barn ska få en bra utbildning, äldre ska kunna känna trygghet i omsorgen och den som behöver vård ska få den i tid.

I dag ser vi dock att den principen utmanas. Kommuner och regioner har det tufft. Behoven ökar, befolkningen åldras och kompetensbristen växer. Och skillnaderna mellan kommunerna blir allt större. Särskilt hårt drabbas kommuner som är mindre, kommuner i gles- och på landsbygd och kommuner med stora socioekonomiska utmaningar.

Fru talman! Just nu sitter kommunpolitiker och tjänstepersoner med budgetar som inte går ihop. De försöker få äldreomsorgen att fungera trots ökade kostnader. De försöker säkra elevhälsan när behoven växer. De försöker rekrytera personal till vård, skola och socialtjänst i en tid av växande kompetensbrist.

Samtidigt väntar de på besked från regeringen. De väntar på ett reformerat utjämningssystem. Hela riksdagen har kommit överens om att det systemet behöver ses över, för att säkra likvärdiga villkor i hela landet. Utredningen är klar, och remissvaren är inne. Men efter två år saknas fortfarande regeringens förslag.

Det är inte bara en administrativ försening. Det måste statsrådet ändå erkänna. Ett förslag borde kunna ligga på riksdagens bord. Men inget händer. Inget kommer. Och gång på gång svarar statsrådet att han inte kan säga någonting, eftersom det ligger på regeringens bord. Han kan inte föregå den processen.

Det är ju lätt. Statsrådet tycker att man kan komma undan med att ge det svaret till kommuner och regioner.

Alla förstår dock att det här inte handlar om bara en administrativ försening. Det handlar ju om att regeringen – SD och regeringen eller SD-regeringen – faktiskt inte har kommit överens om vad man ska lägga på riksdagens bord. Det är uppenbart.

Trots allt man nu kan hänvisa till eller inte handlar detta om vilket Sverige vi vill ha. Vill vi ha ett Sverige där välfärden håller ihop landet eller ett Sverige där skillnaderna mellan kommunerna tillåts växa?

Det kommunala utjämningssystemet är ett av våra viktigaste verktyg för att hålla ihop vårt land. Det handlar om solidaritet mellan kommuner och om att hela Sverige bidrar efter förmåga och får stöd efter behov. Kommuner planerar som sagt också sina budgetar efter det här.

Det handlar om politiska prioriteringar. Jag tycker att man måste gå från fina ord om hjärtlandet i en valrörelse till att på allvar göra de politiska prioriteringar som innebär att vi har en välfärd värd namnet i hela landet.