Herr talman! Att äta en bit tårta med Stångådalsbanans Vänner, Järnvägsfrämjandet och några kristdemokrater är väl ganska harmlöst, men jag noterar ledamotens synpunkter.

Ledamoten säger sig inte förstå hur kapaciteten kan stärkas av att man bygger ett i huvudsak nytt dubbelspår mellan Norrköping och Linköping för Ostlänken som ska gå längs merparten av den sträckan. För den sista biten ska anslutningsåtgärder vidtas. Det finns en halv miljard avsatt i nationell plan till det. Då kommer trafiken att kunna matas mer effektivt.

Att ledamoten inte kan förstå hur den stora investeringen gör pendlingen bättre kan jag tyvärr inte ta ansvar för, herr talman, men det trafikala perspektivet är ju bärande här. Det går att öka kapaciteten väsentligt. Det kommer att bli betydligt lättare att pendla mellan Linköping och Norrköping i och med att sträckan blir en integrerad del av Ostlänken. Det är fullständigt självklart. Jag hoppas att ledamoten kan få mer underlag som hjälper till med förståelsen av den delen.

Vad gäller vem som gjort vad är detta inte en skuldfråga, som ledamoten försöker göra det till, utan en ansvarsfråga. Det handlar om att det skulle ha kostat 8 miljarder kronor att bygga något som vi ur ett nationellt nyttoperspektiv bedömer inte riktigt, eller rättare sagt inte alls, fyller ut den mycket stora kostym det skulle innebära att inte bara bygga ett nytt stationsläge utan två och att riva järnväg.

Att få detta på plats skulle alltså innebära en betydande kostnad. Om det då är Linköping som har anpassat sig till vad Trafikverket ville förstår jag inte riktigt den frustration jag ändå noterar kring att vi gör det Linköping ville från början, om det nu är så. Men gott så. Då får frågan diskuteras utifrån den förutsättningen.

Herr talman! Jag måste ändå kommentera det Eva Lindh säger om att detta handlar om symbolik. Det är möjligt att Socialdemokraterna har råd att lägga 8 miljarder på något som handlar om symbolik. Men vi har varit mer måna om att komma ifrån symboliska stadsutvecklingsprojekt och få verklig nytta för skattebetalarnas pengar, där staten finansierar enklast möjliga lösning som löser kapacitetsbehov eller andra trafikala behov. Om kommunerna vill ha andra lösningar i sin stadsutveckling ska det innebära att man har medfinansieringsavtal.

Problemet har varit att det inte har funnits finansiering på plats för de planer som diskuterats, och därför måste regeringen ta ansvar när man står inför att fastställa nationell plan. Det är därför processen ser ut som den gör. Regeringen är ansvarig för att det här ska bli en helhet som stärker systemet i hela Sverige.

Regeringen har varit tydlig i uppdraget till Trafikverket om planförslaget med att om objekt fått stora kostnadsökningar eller om andra förutsättningar för genomförandet har försämrats behöver det analyseras särskilt och kan komma att omprövas. Det har regeringen gjort på flera olika håll i landet. Vi har också bekräftat några av de förslag som Trafikverket hade. Detta handlar om att få mer infrastruktur för pengarna och att inte enbart få mer pengar till infrastruktur.

Hur arbetet fortlöper ligger på Trafikverket, och jag förväntar mig en god dialog. Men jag tror också att regeringens besked och beslut kommer att innebära att man framöver är mer försiktig med att planera för åtgärder som det inte finns täckning för. Det är viktigt att hålla i skattebetalarnas pengar.