Herr talman! Den här debatten handlar om så mycket – om räls men också om tillit. Den handlar om tillit mellan staten och kommunerna, tilliten mellan staten och invånarna i Östergötland och tillit till att ett statligt löfte faktiskt betyder någonting.

I Östergötland har människor, företag och kommuner planerat sina liv och sin framtid utifrån att Ostlänken – det handlar alltså om utbyggda spår genom Östergötland och mellan orter i Östergötland – skulle byggas hela vägen in till Linköping och vidare. Det har inte varit någon hemlighet – tvärtom.

Idén om Ostlänken föddes redan på 1990-talet. Under olika regeringar har planeringen fortsatt. Sverigeförhandlingen gjordes. Tillåtlighetsbeslut fattades. Trafikverket tog fram järnvägsplaner. Kommunerna gjorde sitt arbete.

Linköpings kommun har lagt ned stora resurser för att möta statens krav. Man har tagit fram detaljplaner, genomfört utredningar och avsatt personal under många år. Det gjorde man inte för att man kände för det. Man gjorde det för att staten bad kommunen att göra det. Och nu säger regeringen: Tack för hjälpen! Men vi ändrade oss.

Under många år har nämligen staten genom Trafikverket pekat ut en riktning. Kommuner har anpassat sin planering. Avtal har tecknats. Linköpings kommun gjorde det som förväntades. När konsekvenserna blir uppenbara får kommunerna höra att de borde ha förstått bättre. Det är inte så man bygger ett land.

Statsrådet – jag tackar för svaret – säger att regeringen gör historiskt stora infrastruktursatsningar. Vi har kanske olika syn på det och vad det här ska räcka till och hur mycket som äts upp av inflation och annat. Men oavsett detta är storleken på den nationella planen uppenbarligen inte svaret för Östergötland.

Det är faktiskt så att företag, invånare och kommuner har planerat efter detta. Man kan ju inte sitta med armarna i kors och hoppas att staten menar allvar. Jag har själv varit kommunalråd i Linköping. Jag har varit med om när planer har tagits fram och förväntningar har byggts. Men nu när regeringen ändrar sig väljer regeringen att lägga skulden på kommunen.

Herr talman! Jag har hört flera olika siffror. Jag har också ställt en skriftlig fråga till infrastrukturministern om de besparingar som han har angivit. I dag – här och nu – läste infrastrukturministern att det handlar om besparingar på 8 miljarder kronor. Jag har några gånger hört 3 miljarder från Trafikverket. Jag har hört 2 miljarder. Men det som inte har räknats med är alternativkostnaderna. Vad kostar det att låta kapacitetsbristen bestå? Vad kostar det när människor fortsätter att stå på perrongen och vänta på försenade tåg? Vad kostar det när företag får svårare att rekrytera och när kommuner och invånare inte längre kan lita på statens besked? De kostnaderna finns ju också, när eventuella miljardinvesteringar faktiskt inte kan bli av, eftersom vi är beroende av järnvägen.