Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret, även om jag inte känner att jag blev mer lugnad och säker på att regeringen har prioriterat rätt.

Socialministern talar om att det inte är en arbetsmarknadspolitisk debatt och så vidare. Men det är klart att det påverkar. Debatten handlar om dem i åldern 20–23 år som inte längre kan gå till tandläkaren under samma förutsättningar som tidigare.

Jag lyfte i mitt första anförande fram den ekonomiska delen. Jag kommer att komma in lite mer på konsekvenserna. Tandhälsan fungerar inte som något som man bara kan ta igen lite senare. När man skjuter upp ett besök handlar det sällan om att problemen försvinner utan mer om att de växer.

Ett litet hål blir större. En begynnande inflammation blir värre. Det som hade kunnat vara en enkel och billig åtgärd blir i stället en omfattande och dyr behandling. Det vet vi. Det har vi sett gång på gång.

Det är därför som Sverige har valt att satsa på förebyggande åtgärder och förebyggande tandvård för unga. Den linjen bryter regeringen.

Fru talman! Socialministern hänvisar till det högre tandvårdsbidraget. Men det räcker inte i verkligheten för varje ung person som vänder på varje krona. Ett bidrag som inte täcker kostnaden hjälper inte den som inte har råd att betala resten.

Valet för många unga står helt enkelt mellan att gå till tandläkaren och att inte få ekonomin att gå ihop på slutet. För många unga är verkligheten just så. Det gäller särskilt i en tid där det är en hög ungdomsarbetslöshet, som vi har hört här. Det är osäkra anställningar och höga levnadskostnader.

Låt oss vara tydliga. Det är inte alla unga som drabbas lika. De som har föräldrar med en god ekonomi eller som kanske själva har trygga och större inkomster kommer fortfarande att kunna få till tandläkaren. Men de som redan har det tufft riskerar att stå över. Det är så ojämlikheten i hälsa växer fram.

Vi socialdemokrater tror på ett samhälle som håller ihop där vi inte bygger in nya klyftor i välfärden och där vi inte accepterar att hälsa blir en klassfråga. Tandvården har länge varit ett område där ojämlikheten är tydlig. Just därför borde vi gå i riktning mot att stärka tillgängligheten och inte att försvaga den.

När regeringen tar bort den avgiftsfria tandvården för unga vuxna skickar man en tydlig signal. Den här gruppen får klara sig själv. Det är precis i övergången mellan ungdoms- och vuxenlivet som man kanske behöver samhällets stöd i lite större utsträckning.

Det handlar om studier, att etablera sig på arbetsmarknaden och att bygga sin framtid. Mitt i det ska man bära sina egna kostnader för tandhälsan.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram det långsiktiga perspektivet. Det är inte bara en fråga om dagens besparingar i statsbudgeten. Det är en fråga om framtida kostnader både för individen och för samhället.

Som ministern lyfter fram här är det såklart brist på personal och allt sådant. Men om de unga inte får en bra tandhälsa kommer det att påverka framöver.

Sämre tandhälsa leder inte bara till lidande och ökade vårdkostnader, utan det påverkar också människors möjligheter i livet, att få jobb, känna trygghet och delta fullt ut i samhället. Det handlar om att kunna ge ett leende till någon man möter. Att investera i ungas tandhälsa är därför inte bara en kostnad. Det är en investering i ett mer jämlikt och starkare samhälle.

Jag vill upprepa kärnan i kritiken. Regeringens reform riskerar att öka ojämlikheten, försämra den förebyggande vården och faktiskt leda till högre kostnader på sikt, men sämre tandhälsa.

Jag tycker inte att det här är en ansvarsfull politik. Det är inte en politik som sätter behoven först i det långsiktiga. Det är inte en politik som bygger ett Sverige som håller ihop.

Jag tackar ändå för svaret och återkommer i mitt sista inlägg.