Fru talman! Även jag vill tacka mina kollegor i utskottet, vårt fantastiska utskottskansli men också talmanspresidiet och alla som arbetar i detta fantastiska hus. Utan er hade ingenting alls fungerat. Stort tack!

Fru talman! Jag ska börja med det som förenar oss i denna kammare: stödet till Ukraina. Miljöpartiet står liksom resten av Sveriges riksdag bakom ett starkt, långsiktigt och uthålligt stöd till Ukraina.

Som vi har konstaterat många gånger är Rysslands fullskaliga invasion inte bara ett angrepp på ett fritt och demokratiskt land. Det är också ett angrepp på Europas säkerhet, på folkrätten och på den internationella ordning som också Sverige är beroende av.

Därför stöder vi regeringens fortsatta militära stöd till Ukraina. Därför står vi bakom att Sverige bidrar med materiel, inklusive Jas-plan. Och därför stöder vi de bemyndiganden som stärker Ukrainas möjligheter att försvara sig. Kammarens enighet är en styrka för oss som land och något som jag hoppas kommer att stå kvar så länge det behövs.

Vi delar också uppfattningen att staten måste agera när krig och oro i omvärlden driver upp kostnader för hushåll och företag. Därför stöder vi förstärkningen av el- och gasstödet. Därför stöder vi också stödet till lantbruket, som drabbas hårt av stigande kostnader, och till svenskt småskaligt fiske.

Fru talman! Att människor behöver stöd genom krisen betyder dock inte att varje stöd är klokt. Den avgörande frågan är inte om staten ska hjälpa människor utan hur. Ska vi använda krisen för att göra Sverige starkare, mer motståndskraftigt och mindre beroende av importerad fossil energi? Eller ska vi använda flera miljarder skattekronor för att göra oss ännu mer beroende av exakt det energislag som gjort oss sårbara från början?

Regeringen väljer det senare – igen. I den här extra ändringsbudgeten föreslås ytterligare sänkning av koldioxidskatten på bensin och diesel. Det är en enorm fossilsubvention. För vad? Jo, för att den genomsnittliga bilisten ska få några hundralappar mindre i kostnad varje månad, för att de som bor i stan och har stora bilar ska få den största delen av stödet och för att Sveriges beroende av importerad olja ska bestå.

Det är inte effektiv krispolitik. Det är bensinpopulism, som förs fram på osakliga grunder.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet är inte ensamma om den här kritiken. Remissinstanserna är kristallklart tydliga. Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Konjunkturinstitutet, Trafikanalys, Statskontoret, Svensk Kollektivtrafik, Energiföretagen och många fler varnar för konsekvenserna av denna politik. De varnar för ökade utsläpp. De varnar för försvagad elektrifiering. De varnar för ökat fossilberoende. De varnar för försämrad beredskap. Och de varnar för att Sverige skickar fel signaler till resten av Europa.

När så många expertmyndigheter pekar åt samma håll borde en regering åtminstone stanna upp och fundera. Men Tidöregeringen kör vidare.

Det finns bättre alternativ. Vi i Miljöpartiet säger inte nej till stöd. Vi säger nej till dåliga stöd. Om målet är att hjälpa människor som drabbas av höga drivmedelspriser finns det betydligt mer träffsäkra lösningar. Ett exempel är ett riktat transportstöd till hushåll med låga inkomster på landsbygden och i glesbygd, alltså till precis dem som verkligen behöver bilen och verkligen drabbas, och som högern alltid lyfter fram men egentligen inte hjälper speciellt mycket. Vi vill inte se att dessa subventioner också går till höginkomsttagare med stora bilar och höga drivmedelskostnader som bor i stan, där det finns alternativ. Men det gör den här regeringen.

Om målet är att minska människors utgifter för resor borde regeringen dessutom ha agerat långt tidigare när det gäller kollektivtrafiken. Efter fyra år, då den här regeringen knappt har nämnt kollektivtrafiken, föreslår de plötsligt sänkta biljettpriser – några månader före valet.

Miljöpartiet välkomnar att regeringen till slut har lyssnat. Men vi vill gå längre. Vi vill på sikt införa ett Sverigekort, som gör det enkelt och billigt att resa kollektivt i hela landet till ett lågt och rimligt pris.

Regeringens prioriteringar blir också tydliga när man ser på transportpolitiken i stort. När tåg- och busslinjer runt om i landet kämpar för sin överlevnad saknas pengar. När Trafikverket efterfrågar resurser för att upprätthålla trafikavtalen saknas pengar. Men när flyget vill ha stöd finns det alltid pengar.

Nu vill regeringen dessutom att skattebetalarna ska ta över kostnader som flygbranschen själv ska bära. Det är fel prioritering. De 100 miljoner kronor som regeringen vill ge till flyget borde i stället användas för alla trafikslag inom trafikavtalen. Detta hade gjort betydligt större nytta i transportsektorn. Det hade också inneburit större rättvisa och bättre tillgänglighet i hela landet.

Det finns en röd tråd genom den här regeringens ekonomiska politik. Förutom att sänka skatten mest för dem som redan har det bäst möter den alltid krisen med kortsiktiga åtgärder som lindrar symtomen men förvärrar grundproblemen. När bränslepriserna stiger ökar man fossilberoendet. När klimatomställningen behöver accelerera ökar utsläppen. När beredskapen behöver stärkas gör man Sverige mer beroende av importerad olja. Detta är varken långsiktigt eller ansvarsfullt, och det är inte en ekonomisk politik som rustar Sverige för framtiden.

Vi i Miljöpartiet vill något annat. Vi vill stötta företag och hushåll genom krisen. Vi vill stärka Sveriges motståndskraft. Vi vill minska vårt beroende av fossil energi. Och vi vill använda varje skattekrona på ett sätt som gör Sverige tryggare, friare och starkare.

Den 13 september går Sverige till val. Då kan vi byta bensinpopulism mot riktiga krisstöd och framtidstro – för Sverige förtjänar bättre.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation nummer 2 och önskar er alla en glad midsommar och en glad sommar!

(Applåder)