Fru talman! För någon månad sedan debatterade vi här i kammaren Riksrevisionens rapport om den nuvarande polisutbildningen. Det var en gedigen rapport. Som en föregående talare nämnde var det även en kritisk rapport där man riktade hård kritik mot den nuvarande utbildningen. Det vi ska debattera i dag har en koppling till detta. Frågan gäller huruvida utbildningen ska vara betald. Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Jag är dock av uppfattningen att det här är en något udda lösning som väcker frågor om andra yrkesutbildningar som har ställt upp liknande krav. Av det skälet finns det anledning att uppehålla sig en del vid formerna för en framtida polisutbildning.

Om vi backar bandet lite kan vi se att polisens rekrytering och utbildning har förändrats över tid – i takt med samhällsutvecklingen, kan man säga. Efter förstatligandet 1965 blev en sökande anställd och fick sin utbildning vid den statliga polisskolan i Stockholm, som utgjorde en del av den dåvarande Rikspolisstyrelsen. Lön utgick under utbildningen, och urvalsprocessen skedde på länsnivå. En ettårig teoretisk utbildning följdes av två års praktiktjänstgöring – ett år på en kriminalavdelning och ett år på en ordningsavdelning.

I dag ser det lite annorlunda ut. Flera myndigheter är involverade i rekrytering, antagning och utbildning av poliser. Det är Polismyndigheten som är arbetsgivare och Plikt- och prövningsverket som testar sökande. Ett antal högskolor har polisutbildningen som en uppdragsutbildning.

Överlag går det att ifrågasätta värdet av att förlägga polisutbildningen till ett antal högskolor. Jämförbara myndigheter som Tullverket, Kustbevakningen och Försvarsmakten har rekryterings- och anställningsrutiner som bygger på betald utbildning när en person väl är anställd. Detta är också genomgående i länder som är jämförbara med Sverige – man anställs, utbildas och får betalt under den tid som utbildningen pågår.

Jag ser hellre att polisen, i likhet med försvaret, har en egen högskola med ansvar för antagning, utbildning och forskning inom området ordning och säkerhet. Den kan gärna vara utlokaliserad men ha Polismyndigheten som huvudman. Fokus bör ligga på yrkesutbildning snarare än på akademisk utbildning, även om det sistnämnda självfallet också krävs i vissa delar av polisverksamheten. Polishögskolan kan då vara en akademi med ansvar för såväl basutbildning som specialist- och ledarskapsutbildning. Med den modellen kan vi få en försvarshögskola som är inriktad på rikets yttre säkerhet och en polishögskola med fokus på rikets inre säkerhet som båda bedriver forskning inom sina respektive områden.

Fru talman! Utifrån mina egna erfarenheter är jag av uppfattningen att utbildningen, liksom rekryteringen, måste bli mer verksamhetsanpassad. Polisyrket spänner över ett brett område med skilda krav på kompetens, men det måste ingå en grundläggande basutbildning och praktiktjänstgöring för alla.

Sammanfattningsvis, fru talman, är jag av uppfattningen att det finns bättre lösningar än de nu föreslagna för en framtida finansiering av polisutbildningen. I avvaktan på en återgång till anställning med betald utbildning i form av lön ser jag dock förslaget i betänkandet som en lämplig övergång till en betald polisutbildning vid en framtida renodlad polishögskola.

Jag vill också passa på att önska samtliga närvarande och talmanspresidiet en glad midsommar. Vi ses ju i utskottet lite senare i sommar, och vi ska även ha en debatt i augusti. Riksdagsåret är alltså inte slut för alla.

(Applåder)