Herr talman! Jag tror aldrig att jag sa ”totalt stängt”. Jag sa ”stängt”. När man vill till banken på en måndagseftermiddag är det stängt efter klockan tre. Då får man försöka anpassa sig. Men här kan vi inte påverka när våra lastbilar kommer in. Vi kan inte bestämma när vi kan köra in med lastbilar. Detta måste ändå biståndsministern hålla med om. Det är nämligen helt och hållet upp till Israel, och det är just detta som bryter mot de grundläggande principerna vad gäller humanitär hjälp.

De får inte godtyckligt neka tillträde, och det är precis detta de gör. Även om de öppnar för 100 lastbilar en dag och sedan har stängt nästa dag är det att godtyckligt neka tillträde. Då bryter de ju mot sina folkrättsliga skyldigheter, och då måste vi kliva in.

Det kan mycket väl vara så att statsrådet tycker att det är få länder i EU som gör mer än vi. Det finns flera länder i EU som har tagit egna initiativ där svenska regeringen har sagt att det blir effektivare att göra det genom EU, till exempel när det handlar om att stoppa handeln med bosättningar eller om att införa olika typer av visumkrav och så vidare. Det finns länder som har tagit de stegen utan att invänta EU. Det finns alltså mycket mer att göra.

Men låt mig återkomma till frågan: Vad gör vi när orden inte räcker till? Vi måste ändå vara överens om att all hjälp inte kommer in i den utsträckning som skulle behövas. Har regeringen gått till någon domstol och försökt väcka åtal om detta? Har man försökt väcka initiativ inom FN för att eventuellt, i värsta fall, kunna ta till militära medel? Det åligger ju oss att göra det. Man kan inte hela tiden skylla på att EU inte är överens. Det åligger oss som folkrättslig part att vara betydligt mer aktiva här.