Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Det finns faktiskt saker i verktygslådan som jag inte tycker att man riktigt har använt fullt ut. Jag ska återkomma till dem strax.

I statsrådets inledande svar var han väldigt tydlig med att den folkrättsliga skyldigheten att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde ligger på Israel, och så är det definitivt. Man får absolut inte godtyckligt neka tillträde för humanitär hjälp när en befolkning lider som den gör i Gaza.

Men om en stat ändå nekar detta tillträde aktiveras något som kallas responsibility to protect, alltså skyldigheten att skydda. Den skyldigheten faller på alla andra enskilda stater, inklusive Sverige. Då kan man inte bara säga: Ja, men vi måste vara överens inom EU. EU har inte den skyldigheten. Det är vi som enskilda stater som har skyldigheten att vara med och skydda.

Vad innebär då den här skyldigheten att skydda? Vad kan man göra, förutom att försöka prata med eller sätta press på Israel på olika sätt? Jo, man kan använda olika typer av ändamålsenliga åtgärder, till exempel olika typer av tvångsåtgärder.

Nu har några sanktioner kommit på plats, och man försöker få till sanktioner även gentemot israeliska ministrar. Men sanktionerna är uppenbarligen framför allt kopplade till det som sker på Västbanken. Det går mycket väl att tänka sig att man hotar med sanktioner gentemot hela den israeliska regeringen, med tanke på att de fortfarande inte släpper in hjälp i Gaza.

Man kan väcka internationellt åtal. Man kan gå till domstolarna och säga att detta inte duger – vi vill driva en process gentemot Israels regering, för de lever inte upp till sin folkrättsliga skyldighet. Har Sverige gjort det? Har man gått till någon av domstolarna över huvud taget och väckt denna fråga? Eller har man ställt sig bakom någon annan som försökt driva den frågan? Jag tror inte det.

Man kan även försöka driva frågan inom FN, för det kan till syvende och sist i extrema fall krävas militär intervention för att få in humanitär hjälp.

Det är detta hela den här principen bygger på – att det ska finnas olika tvångsåtgärder som inte bara handlar om att prata eller försöka sätta muntlig press. Börja med ekonomisk press! Om det inte fungerar, försök med internationella åtal!

Och till slut: Har Sverige över huvud taget väckt någon form av initiativ när det gäller den här frågan inom till exempel FN, som ändå har de muskler som krävs för att hota med till exempel militära interventioner om inte Israel omedelbart släpper in humanitär hjälp?

Den här befolkningen har lidit sedan den 7 oktober. Det har varit stängt sedan den 7 oktober. De har inte öppnat sedan man i oktober förra året kom överens om så kallad vapenvila. I stället har närmare tusen personer till, varav väldigt många barn, dödats i den här konflikten. Hjälp kommer fortfarande inte in – då räcker det inte.

Jag är fortfarande jättestolt över att Sverige är en av de största givarna – jättebra! Men vad hjälper det om lastbilarna, och våra skattepengar, står utanför vid gränsen och inte kommer in? Då räcker det inte att ringa upp sin israeliska kollega och säga: Hörni, ni måste öppna gränsen. Det har vi försökt med i snart tre år nu. Det hjälper inte; de öppnar inte gränserna.

Det finns andra medel att ta till. Vilka av dessa åtgärder har regeringen använt sig av?