Herr talman! Tack, biståndsminister Benjamin Dousa, för att du är här och svarar på min fråga så här två dagar före midsommarafton!

Den humanitära situationen i Gaza är fortsatt katastrofal. Efter mer än två år av krig, förstörelse och upprepade fördrivningar lever stora delar av civilbefolkningen under ovärdiga och farliga förhållanden. FN beskriver behoven som överväldigande. Människor är beroende av humanitärt stöd för mat, rent vatten, sjukvård, skydd och grundläggande säkerhet. Samtidigt fortsätter tillträdet för humanitära aktörer att vara begränsat, oförutsägbart och föremål för administrativa, logistiska och säkerhetsmässiga hinder.

I grunden är det såklart mycket positivt att Sverige bidrar med humanitärt stöd, och regeringen har återkommande hänvisat till omfattande svenska biståndsinsatser riktade till Gaza och regionen. Bistånd räddar dock inte liv genom att man beslutar om det i Stockholm. Bistånd räddar liv först när det når fram till barn, familjer, sjuka, äldre och andra civila på plats.

Även stora biståndsbelopp riskerar att bli otillräckliga om gränsövergångar hålls stängda eller begränsas, om nödvändiga varor klassas som dual-use, om humanitära organisationer nekas tillträde eller om distributionskedjor inte fungerar. För ett par månader sedan stoppade Israel återigen en flottilj som var på väg mot Gaza. Syftet med flottiljen var att uppmärksamma blockaden och försöka föra in humanitär hjälp till civilbefolkningen.

Oavsett hur regeringen bedömer enskilda flottiljinitiativ illustrerar händelsen den centrala frågan: Varför finns det fortfarande inte ett säkert, förutsägbart och tillräckligt humanitärt tillträde till Gaza genom de ordinarie kanalerna?

Sverige behöver använda sitt politiska och diplomatiska inflytande mycket aktivare. Det handlar inte bara om att vara en givare, utan det handlar också om att driva på för att humanitär rätt ska respekteras, för att civila ska skyddas och för att hjälpen ska nå fram utan dröjsmål. Humanitärt bistånd får aldrig användas som förhandlingskort eller påtryckningsmedel. Det är en folkrättslig skyldighet att civilbefolkningens grundläggande behov tillgodoses.

Därför ställde jag fyra frågor till biståndsministern. Jag fick delvis svar på en av dem, men de övriga tre återstår.

Den första frågan var: Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att svenskt och internationellt humanitärt bistånd når fram till civilbefolkningen i Gaza? Biståndsministern hänvisade till att man sedan krigets början har drivit frågan, bland annat inom EU och gentemot Israel, samt till att regeringen varit mycket tydlig gentemot Israel med att det är Israels folkrättsliga skyldighet att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde. Uppenbarligen har det inte räckt med att vara tydlig mot Israel – gränsövergångarna är ju fortfarande stängda.

Den andra frågan var: Hur avser ministern att agera gentemot Israel, bilateralt och genom EU, för att säkra ett snabbt, säkert, obehindrat och uthålligt humanitärt tillträde till Gaza? Denna fråga fick samma svar som den första.

Den tredje frågan var hur regeringen följde upp hur de svenska biståndsmedlen används och om de verkligen når civila. Vi fick, vilket är glädjande, höra att 235 000 människor har fått mjöl i en månad. Jag kan konstatera att detta känns som ganska mager utdelning för de 800 miljoner man har betalat ut.

Den sista frågan berörde inte statsrådet över huvud taget, nämligen vilka slutsatser ministern drar av att en ny Gazaflottilj stoppats och hur detta påverkar regeringens bedömning av om de ordinarie humanitära kanalerna fungerar tillräckligt väl.