Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att jag helt och hållet håller med ledamoten Wiechel om de stora problem som i decennier har byggts upp i svenskt bistånd.

Jag ska erkänna att jag blev chockad under min första dag som minister på Utrikesdepartementet. Man har inte haft koll på vart skattemedel har gått, och man har inte haft koll på vilka organisationer och projekt de har gått till. Vi vet inte ens hur många projekt och insatser som har finansierats under ett visst år. Det gäller framför allt det som kallas vidareförmedling, där pengar har slussats i väldigt många olika led.

Det kan handla om tiotusentals projekt, insatser och organisationer. Hur många av dem är riktigt bra och borde kanske få mer pengar? Hur många av dem är skadliga och korrupta och borde inte få en enda krona? Hur många är mitt emellan, det vill säga projekt där pengarna kanske inte har gått till Rolexklockor och korruption men inte heller till utveckling? Vi vet inte, för spretigheten har varit alldeles för omfattande.

Jag brukar beskriva svenskt bistånd som att det har varit en vattenspridare: Vi har varit överallt hela tiden utan att ha tillräckligt bra koll på pengarna. Det hade aldrig accepterats på något annat politikområde. Det hade aldrig accepterats att en sjukvårdsminister, trots att denne haft tid på sig att förbereda ett svar på en fråga, inte visste hur många vårdcentraler eller sjukhus det fanns eller hur mycket pengar Sverige, genom regionerna, lade på exempelvis sjukvård. Men när det gäller biståndet känns det som att nästan vad som helst går bra. Vi ser det ena mer extrema fallet efter det andra.

Jag ska bemöta några av de frågor som ledamoten tar upp.

Så fort vi fick kännedom om att pengar hade gått till workshoppar och panelsamtal där Hamas och Islamiska jihad närvarade kallade vi upp tidigare generaldirektören Granit för att förhöra oss om vad som egentligen hänt. Det som blev tydligt då var att detta var helt i linje med alla de tidigare styrdokumenten. Problemet har alltså inte primärt varit Sida utan den socialdemokratiska och miljöpartistiska biståndspolitik som alldeles för länge har präglat svenskt bistånd. Man har tyckt att det har varit helt okej att pengar har gått lite hit och dit utan att man har haft koll på dem.

Ett annat fall är Tanzania. Sedan 60-talet har svenska folket gått in med 70 miljarder i Tanzania. Även om en del av pengarna kanske har försvunnit i korruption kan man ju tänka att dessa 70 miljarder svenska kronor väl ändå måste ha gjort någon nytta, men oberoende utvärderingar pekar på att man egentligen inte kan se någon effekt över huvud taget. Under vissa tidsperioder har biståndet till och med haft en negativ effekt på landets välståndsutveckling eftersom reformtrycket på Tanzanias regering har avtagit.

Det finns alltså många problem med svenskt bistånd, och roten till dem har varit politiska beslut. Det är politiska beslut som har lagt grunden för spretigheten, och det är politiska beslut som har öppnat upp för att ge pengar som har finansierat workshoppar och panelsamtal för terrorister. Det är politiska beslut som har tillåtit att svenska pengar har gått till länder utan att man har sett någon utveckling över huvud taget.

Steg för steg rensar vi nu upp i detta för att få bättre kontroll på vart våra pengar går – och för att bekämpa fattigdom och hjälpa människor i nöd.