Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Ingen gillar tågförseningar, särskilt inte när man har bråttom för att hämta barn eller ta sig till jobbet eller när det är ruskväder ute. Det spelar stor roll i människors vardag.

Vi talar ofta om behovet av att rusta järnvägen. Det gjorde vi också i en tidigare debatt här. Det behövs förstås. Vi behöver investera i underhåll, i moderna signalsystem och i en robust infrastruktur.

Det som intresserar mig och det som vi pratar om här är de 15 procent som beror på spårspring. Där är vi ändå på ett sätt överens, om än kanske inte om hur och var och allt det där, men det är inte det debatten handlar om nu. Det handlar om förseningar som vi faktiskt kan göra något åt redan nu.

Jag har tagit del av statistik. Enligt Trafikverket orsakar obehöriga personer i spårområdet omkring 7 600 förseningstimmar. Problemen har dessutom ökat kraftigt under senare år. Säkerheten måste naturligtvis alltid komma först. Ingen ska behöva riskera livet på våra järnvägar, och ingen vill att tåg ska köra när det finns osäkerhet kring om någon befinner sig på spåret. Det är självklart. Det är därför vi har en säkerhetsmarginal, för vi vet inte om det är någon som genar.

Det kan hända att man inte genar så snabbt som man hade tänkt. Det kan ge upphov till fara för liv och hälsa när sådant händer. Jag håller därför med och vill verkligen understryka det som statsrådet sa sist. Han uppmanade personer som genar över spåren för att spara tid att genast sluta med det. Absolut! Jag håller verkligen med.

Min fråga handlar också om vad det här innebär för tågtrafiken. När trafiken står still i dag är det ofta i väntan på polis, inte för att personen finns kvar utan för att någon måste bekräfta att spåret är fritt. Polisen gör ett viktigt arbete. Det är vi överens om. Men de har många andra uppgifter och kan inte alltid vara på plats snabbt. Konsekvensen blir att tusentals resenärer påverkas av ett system som i praktiken blivit trögt.

Det som vi har föreslagit i vår kommittémotion är att titta på detta därför att vi ser att i våra grannländer Danmark och Norge, som vi ofta jämför med och som också är jämförbara, kan särskilt utbildad järnvägspersonal i större utsträckning själv konstatera att spåret åter är säkert att använda. Polisen kopplas naturligtvis in, men det är när personen finns kvar eller när brott misstänks. Det här kan innebära att antalet förseningstimmar minskar.

Jag har också tagit del av synpunkter från yrkesverksamma lokförare. De beskriver att man historiskt sett har synat av spåren från förarhytten med reducerad hastighet och att sådan kontroll i viss utsträckning förekommer än i dag. Men det görs lite olika, och det är också olika mellan de olika bolagen.

Jag vet att man har en kampanj och allt det här andra. Det är jättebra, men skulle det vara möjligt att titta på hur våra grannländer gör?