Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Anledningen till att jag ställde denna interpellation var att jag hade blivit kontaktad av väldigt många chaufförer som är oroliga, som känner otrygghet och som upplever att deras arbetsmiljö och villkoren för arbetet har blivit allt sämre. Därför vill jag ställa dessa frågor.

Jag tackar naturligtvis alla dem som hört av sig. Det är bra för oss politiker att man gör det. Vi behöver bli uppmärksammade på de problem som finns ute i samhället så att vi också kan göra någonting åt dem. Då menar jag förstås inte att statsrådet har varit helt omedveten om detta. Men jag tycker det är bra att människor hör av sig.

Alla är vi överens om att transporter är nödvändiga för att samhället ska fungera – för att vi ska få varor till butiken, för att byggarbetsplatser ska hållas igång och för att industrin ska få sina leveranser. Vårt samhälle ska kunna rulla på.

Ändå finns det som sagt en fråga som inte har diskuterats särskilt mycket, även om statsrådet är medveten om den och jag nu har uppmärksammats på saken. När jag själv är ute och kör har också jag sett effekterna av detta. Vart ska yrkestrafikens fordon ta vägen när det är dags för en paus för vila?

För den som arbetar i åkerinäringen är bristen på parkerings- och uppställningsplatser inte ett marginellt problem. Det är en daglig verklighet. Chaufförer tvingas köra runt i städer och industriområden på jakt efter en plats att stanna på. De försöker pussla ihop kör- och vilotider samtidigt som de vet att alternativen blir färre för varje kilometer. Resultatet blir stress, osäkerhet och en arbetsmiljö som inte är rimlig.

Det här handlar inte bara om bekvämligheter, utan även om trafiksäkerhet. EU:s regler om kör- och vilotider finns av ett skäl; trötta förare innebär en större trafikfara. Men vad händer när det inte finns någon plats att stanna på? Då tvingas förare att fortsätta köra, trots att vilotiden är inne, eller parkera på av- och påfartsramper, där det blir väldigt synligt för oss som inte kör yrkestrafik. Ibland måste de också ställa sig på otrygga och olämpliga platser.

Transport har gjort undersökningar. Då uppger en stor majoritet av förarna att de tvingas bryta mot regelverket för att det saknas parkeringsplatser. Staten ställer alltså krav på regelefterlevnad utan att också tillhandahålla förutsättningar för att följa reglerna. Det är förstås inte rimligt, inte trafiksäkert och heller inte rättssäkert.

Problemet blir dessutom allt större. Vägtransporterna ökar. Lastbilarna blir längre och tyngre. Kapaciteten har inte riktigt byggts ut.

Jag tog dessutom upp en jämställdhetsfråga i detta. Det kommer allt fler kvinnliga chaufförer. Undersökningar visar att många av dem upplever rastplatserna eller de ställplatser som finns som väldigt otrygga. Och det handlar inte bara om var man ska ställa sig, utan det finns även en brist på hygienutrymmen och trygga miljöer att vara på.

Som statsrådet svarade finns ett uppdrag som sträcker sig fram till 2029, men problemen finns här och nu. Därför vill jag ge statsrådet en möjlighet att utveckla svaret på frågan: Finns det någonting som kan göras här och nu för att förbättra förutsättningarna för yrkeschaufförer?