Herr talman! Sverige behöver fungerande vägar. Sverige behöver fungerande järnvägar. Sverige behöver en stark sjöfart och ett konkurrenskraftigt flyg.

Alla transportslag behövs, för infrastrukturen är grunden för ett fungerande samhälle. Den avgör om människor kan ta sig till jobbet, om företag kan transportera sina varor, om elever kommer till skolan och om vården fungerar när den behövs. Men infrastrukturen är också mycket mer än så. Den är en förutsättning för tillväxt, jobb och konkurrenskraft. Den är en förutsättning för att Sverige ska hålla ihop. I den tid vi lever i har infrastrukturen även blivit en säkerhetspolitisk fråga.

Därför är den nationella planen större än en fråga om investeringar. Det handlar om vilket Sverige vi vill bygga.

Herr talman! Sverige befinner sig i ett helt annat läge än för bara några år sedan. Vi har krig i Europa. Sverige är medlem i Nato. Investeringarna inom industrin är enorma. Konkurrensen om jobb och företagsetableringar hårdnar. I det läget borde vi i Sverige diskutera hur vi stärker kapaciteten, robustheten och konkurrenskraften i transportsystemet och därigenom bygger ett starkare Sverige. Tyvärr är det dock inte den berättelsen som präglar regeringens nationella plan.

Låt mig vara tydlig: Järnvägens underhållsskuld måste återtas snabbare än vad regeringen planerar för. Regeringen beskriver gärna satsningar som historiska, men regeringens egen plan innebär att huvuddelen av underhållsskulden kommer att bestå när planperioden är slut. Det är en ambitionsnivå som inte matchar de behov som Sverige står inför.

Näringslivet efterfrågar bättre kapacitet. Resenärer efterfrågar punktlighet. Försvaret efterfrågar robusthet. Ändå planerar regeringen för att stora delar av problemen ska finnas kvar efter att planperioden löpt ut. Det är inte tillräckligt – Sveriges utmaning är större än så. Vi behöver inte bara återta underhållsskulden, utan vi behöver också bygga den kapacitet som morgondagens Sverige kräver. Det är där regeringens plan brister.

Herr talman! Kapacitet är beredskap – det gäller för industrin, för totalförsvaret och för Sveriges motståndskraft. När järnvägsnätet redan är hårt belastat och små störningar får stora konsekvenser behöver vi bygga bort flaskhalsarna i stället för att vänja oss vid konstanta tågförseningar. Regeringen har dock inte presenterat något trovärdigt svar på hur de stora kapacitetsbristerna ska lösas.

Problemen försvann inte när nya stambanor stoppades. Behoven försvann inte, och flaskhalsarna försvann inte heller – tvärtom finns de kvar. Samtidigt ser vi hur viktiga kapacitetshöjande åtgärder skjuts på framtiden, minskas eller tas bort. Maria–Helsingborg, Västkustbanans största flaskhals, lämnas utan lösning. Tomteboda bangård i Stockholm tas bort ur planen trots att investeringen bedömts som en av de samhällsekonomiskt lönsammaste i landet. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom kapacitetsproblemen i Stockholm påverkar tågtrafiken långt utanför huvudstaden.

Linköping och Jönköping har investerat hundratals miljoner utifrån statliga besked som nu rivs upp. På Norrbotniabanan väljer regeringen att spara 150 miljoner kronor genom att ta bort dubbelspår i ett projekt som omfattar över 60 miljarder. Det är inte långsiktighet, utan det är kortsiktig sparpolitik.

Herr talman! Detta leder till något annat som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet, nämligen statens trovärdighet.

Infrastrukturpolitik handlar ytterst om tillit. Kommuner bygger bostäder, regioner planerar kollektivtrafik och företag investerar utifrån statens beslut. Därför måste staten vara en partner som det går att lita på. Den här mandatperioden har dock i stället präglats av omprövningar, uppskjutna investeringar och förändrade besked. Det skapar osäkerhet. Kommuner och företag tvekar. Investeringar riskerar att utebli, och tilliten till staten urholkas. Det är därför vi socialdemokrater vill se bredare och långsiktigare överenskommelser i infrastrukturpolitiken. Sverige behöver mer blocköverskridande ansvarstagande och mindre ryckighet.

Herr talman! Det finns ytterligare en konflikt i den här debatten. Regeringen talar gärna om historiska satsningar, men den stora frågan är inte hur stor planen är utan vad den åstadkommer. Vilka kapacitetsbrister byggs bort? Vilka flaskhalsar försvinner? Hur stärks Sveriges konkurrenskraft? Hur stärks Sveriges beredskap? Hur blir Sverige rikare? Det är de frågor som människor, företag och kommuner vill ha svar på.

Sverige är ett exportberoende land. Vårt välstånd bygger på att svenska företag kan sälja sina varor till resten av världen, och därför måste infrastrukturen ses i ett större sammanhang. När Fehmarn Bält-förbindelsen öppnar förändras transportmönstren i Europa. När investeringarna ökar i norra Sverige ökar betydelsen av Malmbanan, Norrbotniabanan och starka godsstråk genom landet. När säkerhetsläget försämras ökar behovet av nordisk samordning och robusta transportkorridorer. Men också här saknas en tydlig riktning. Sverige måste tänka mer på sammanhängande stråk och mindre på enskilda objekt.

Herr talman! Vi måste också tala om kostnaderna. Alla vet att Sverige bygger för dyrt. Alla vet att projekt tar för lång tid. Alla vet att vi får ut för lite infrastruktur för pengarna. Jag måste säga att regeringens svar är märkligt passivt. Var finns reformerna för ökad produktivitet? Var finns reformerna för bättre upphandlingar? Var finns satsningarna på forskning och innovation? Var finns strategin för att bygga smartare?

Tvärtom ser vi hur regeringen nästan halverar Trafikverkets resurser till forskning och innovation. Det är fel väg att gå. När kostnaderna ökar borde slutsatsen vara att man ska utveckla nya arbetssätt, stärka kompetensen och öka effektiviteten – inte att man ska sänka ambitionerna.

Herr talman! Under lång tid har staten tappat egen kompetens inom delar av den samhällskritiska infrastrukturen. Ansvar har splittrats, kunskap har försvunnit och alltför mycket fokus har hamnat på upphandlingar snarare än på resultat.

Vi socialdemokrater menar att staten behöver återta mer kontroll över samhällskritisk infrastruktur. Det betyder inte att staten ska göra allt, men staten ska kunna ta ett större ansvar för kostnaderna, för kompetensen, för beredskapen och för genomförandet. Därför vill vi att en större del av järnvägsunderhållet ska kunna utföras i Trafikverkets egen regi samtidigt som staten stärker sin förmåga att planera, beställa och följa upp investeringar och underhåll. Samhällskritisk infrastruktur måste ytterst styras utifrån samhällsintresset, och samhällsansvaret kan aldrig upphandlas bort.

Herr talman! I grunden handlar den här debatten om vilken riktning Sverige ska ta. För oss socialdemokrater är infrastrukturen inte bara en fråga om transporter. Den är en investering i Sveriges framtid – i tillväxten, i jobben, i konkurrenskraften, i beredskapen och i sammanhållningen.

Sverige behöver större kapacitet. Sverige behöver starkare järnvägar. Sverige behöver bättre kostnadskontroll. Sverige behöver mer långsiktighet. Sverige behöver en stat som är en pålitlig partner när framtiden byggs. Därför yrkar jag bifall till reservation 41 om behovet av ny järnvägskapacitet, också i form av nya stambanor, och till reservation 29 om stärkt kostnadskontroll inom infrastrukturområdet.

(Applåder)