Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Min kollega ledamoten Sara Gille har berört flera ämnen som är viktiga. Jag vill dock fokusera på barnen. Jag tänker på barnen som sitter på sina rum och lyssnar och som hör röster höjas genom väggen, lär sig känna igen stegen i hallen och känner i magen när något är på väg att hända. Och jag tänker på barnen som nästa morgon går till skolan för att de lärt sig att verka som att ingenting har hänt.

När vi talar om våld i nära relation talar vi mycket om den vuxna som utsätts. Det är naturligt och viktigt. Men vi får aldrig glömma de barn som lever mitt i våldet. Vi bör tala om dem lika mycket. Det är barn som kanske aldrig själva blir slagna men som ändå får sina liv präglade av rädsla, oro och otrygghet. Men det är också barn som själva utsätts för psykiskt eller fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Vi vet att barn som växer upp med våld löper ökad risk för psykisk ohälsa, svårigheter i skolan och problem långt senare i livet. I värsta fall leder utsattheten till självskadebeteende och suicid.

Herr ålderspresident! Därför måste vi bli bättre på att upptäcka de här barnen, och det är Sverigedemokraternas ambition. Det som oroar mig mest är inte alltid det våld vi känner till utan det våld vi inte ser, som drabbar barn som aldrig berättar. Bara ett av tio barn som utsätts för sexuella övergrepp berättar om det.

Därför kan vi aldrig lägga ansvaret på barnen, utan det är vi vuxna som måste ta ansvar på det här området. Barnen har oftast inte orden. Vissa förstår inte ens att det de utsatts för är fel. Andra tror att det är så familjer fungerar.

Därför spelar skolan en viktig roll. Läraren, skolsköterskan, kuratorn och fritidspersonalen som möter de här barnen varje dag ser förändringarna: Barnen blir tröttare, oroligare, tystare. Men att se är inte samma sak som att agera.

Därför behöver vi fortsätta stärka kunskapen om hur våld yttrar sig hos barn och ge vuxna mod att ställa de frågor som ibland känns svåra att ställa. Det handlar om tidig upptäckt och förebyggande arbete, något som regeringen och Sverigedemokraterna lyfter fram.

Herr ålderspresident! Det finns barn som i detta ögonblick sitter hemma och hoppas att kvällen ska bli lugn. Det finns barn som gick till skolavslutningen med en klump i magen. Medan de andra såg fram emot sommarlovet visste de barnen att deras fristad skulle stängas.

Det finns barn som bär på hemligheter som inget barn ska behöva bära på. De behöver inte fina formuleringar, och de behöver inte vuxna som inte ser – tvärtom. Vi behöver ett samhälle som faktiskt agerar när barn utsätts för de här svårigheterna.

Herr ålderspresident! Jag önskar att jag kunde säga att vi är framme, men det är vi inte. Men jag känner en större trygghet i att regeringen fortsätter att stärka arbetet för barns rätt till trygghet och skydd. Varje barn som upptäcks i tid, får hjälp och slipper utsättas är ett barn som får en annan framtid.

Herr ålderspresident! Eftersom detta är den sista debatten vill jag önska er en trevlig sommar.

(Applåder)