Herr ålderspresident! Ja, vänner, då är det dags för mandatperiodens sista jämställdhetsdebatt. Jag tänkte göra ett försök till sammanfattning, för det är ju extra viktigt med resultat nu när vi upplever en backlash utan dess like för jämställdheten i världen och i Sverige. Vi ska komma ihåg att vi under fyra år har haft en regering som haft väldigt högt tonläge när det gäller just jämställdhet.

Har mäns våld mot kvinnor minskat? Nej. Utvecklingen av den ekonomiska jämställdheten går bakåt. Löneskillnaderna ökar. Pappors uttag av föräldraförsäkringen minskar eller står still. Hur är det med kvinnors företagande? Sverige ligger i bottenligan i Europa, typ. Har vi mer fällande domar för sexuellt våld? Nej. Fler flickor än någonsin är utsatta för oönskat sexuellt beteende. Minskar det hedersrelaterade våldet? Nej. Prioriterar regeringen jämställdhet i sitt systematiska arbete? Nej. Man tar bort skrivningar om jämställdhetsintegrering.

Herr ålderspresident! Vi har ofta fått höra att regeringen nu på slutet har gjort den största satsningen på jämställdhet någonsin i innevarande års budget. Sanningen är dock att regeringen under mandatperioden inte bara misslyckats med att föra jämställdhetspolitiken framåt utan faktiskt också aktivt nedmonterat den. Vi ser en tyst nedmontering av jämställdhetsarbetet.

Jag ska försöka paketera den här kritiken lite innan jag går in på själva betänkandet.

Först har vi detta med borttagna krav i regleringsbreven, alltså att man tar bort styrningen. Centerpartiet har skarpt kritiserat att regeringen strukit kraven på jämställdhetsintegrering i regleringsbreven för över 40 myndigheter. Vi ser detta som en tydlig signal om att jämställdhet inte längre är en självklar och prioriterad del av myndigheternas kärnuppdrag. Ett beslut i Regeringskansliet ersätter inte samtliga myndigheters mätbara mål som garant för jämställdhetsfokus.

Vi ser urholkade konsekvensanalyser. Förra veckan debatterades för KU:s räkning kommittéväsendet här i kammaren. Centerpartiet menar att jämställdhetsanalyser i statliga utredningar har blivit en pappersprodukt. Även när en utredning visar att ett förslag kommer att få negativa konsekvenser för jämställdheten väljer regeringen ofta att ändå gå vidare utan att presentera motåtgärder. Det betyder att ansvarsutkrävandet försvinner.

Vi ser också som sagt otillräckliga åtgärder för ekonomisk jämställdhet. Regeringens politik adresserar inte de strukturella ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män. I vissa fall förvärrar den dem.

Vi saknar en sammanhållen strategi för att minska gapet i livsinkomst, som till stor del beror på ojämställt uttag av föräldraförsäkring.

Vi ser också ett bristande stöd till kvinnors företagande. Regeringen vidtar inte tillräckliga åtgärder för att förbättra villkoren för kvinnors företagande, särskilt inte när det gäller tillgången till riskkapital. Även för kvinnors företagande är föräldraförsäkringen oerhört viktig.

Det mest allvarliga tycker jag ändå är att man brister i ambition i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Där har det inte gått framåt, nationell strategi till trots. Vi har till exempel inget lämnaprogram på plats.

Trots fagra ord i dokument och en del uppdrag kvarstår faktum: Den farligaste perioden är när kvinnan bestämt sig för att lämna relationen. Det är då hon mördas. Ändå finns det inte vare sig program eller ekonomiskt stöd, trots att det står omnämnt i strategier och dokument. Det finns dock för män som lämnar kriminella miljöer. Där finns ett strukturerat exitstöd.

Det handlar också om osäkra villkor för civilsamhället. Kvinno- och tjejjourernas finansiering är fortfarande kortsiktig och projektbaserad. Vi behöver ha en nationell modell som garanterar en långsiktig och stabil grundfinansiering.

Tanken med reformen om tillståndsplikt för skyddade boenden var bra, men hur har det gått? Vi har fakta på bordet. Statskontoret kom i sin delrapport för några veckor sedan med svidande kritik. Jag ska sammanfatta några av deras slutsatser.

Färre vuxna och barn söker och erbjuds insats med skyddat boende, trots att inget tyder på att våldet har minskat. Statskontoret ser tendenser till att skyddat boende används mer som en sista utväg, vilket är precis motsatsen till intentionerna bakom skyddat boende inom socialtjänsten.

Statskontoret konstaterar att onödigt många skyddade boenden läggs ned, bland annat på grund av rättsläget gällande exempelvis alkoholförbud i skyddade boenden samt andra otydliga krav. Det kan handla om för få toaletter, trots att antalet toaletter inte har varit något problem i skyddade boenden någonsin. Men nu är det tydligen det, bara för att Ivo granskar det.

Sammantaget har antalet skyddade boenden nästan halverats, enligt Statskontoret. För första gången är det också fler män än kvinnor som bor på skyddade boenden, samtidigt som antalet platser har minskat. Detta beror inte på att kvinnor är mindre hotade.

Statskontoret bedömer sammantaget att det finns en risk för att inte alla vuxna och barn som behöver komma till skyddat boende får göra det, vilket kan få katastrofala följder för såväl individen som samhället.

Slutsatsen måste bli ett krav på omtag. Som nämnts lyftes det i socialutskottet, men regeringspartierna röstade inte för det.

Vi behöver frysa tillståndsplikten. Det är en högst rimlig och akut åtgärd. Tillstånd ska inte falla på antalet toaletter eller ett alkoholförbud. Att det blir dyrare för boendena på grund av tillståndsplikten får inte heller gå ut över kvinnor och barn. Det är dock det vi ser i dag, eftersom socialtjänsten inte har råd att placera kvinnor och barn där. Men man måste ju köpa platser. Man har ett ansvar för brottsutsatta, och det är också ett lagkrav.

Ändå har regeringen mage att försvara den här reformen to the bitter end. Det är inte rimligt.

Låt mig då gå över till betänkandet och regeringens tioåriga strategi. Den är bra, varken mer eller mindre. Den hade kunnat vara tydligare från början och ge mer inriktning, även om det kommer att komma handlingsplaner. Ord, hur välformulerade de än är, stoppar ju inte slag och bryter ingen isolering. De ger ingen framtidstro till den som tvingas fly sitt eget hem. För detta krävs handling, konkreta åtgärder och resurser.

Sett i kombination med min erfarenhetsmässiga utvärdering av Tidös jämställdhetspolitik blir både strategin och utskottets behandling av den ganska bristfälliga.

Ett av de mest effektiva sätten att kontrollera och bryta ned en annan människa är genom ekonomiskt våld. Att förvägras rätten att styra över sin egen ekonomi, att inte ha ett eget bankkonto, att tvingas redovisa varje kvitto och att se gemensamma tillgångar försvinna är en verklighet för alltför många, främst kvinnor, i Sverige i dag.

Det ekonomiska våldet är en osynlig bur som gör det oerhört svårt att lämna en destruktiv relation. Denna aspekt av våldet behandlas väldigt styvmoderligt i regeringens strategi. Vi måste ge socialtjänst, polis och rättsväsen bättre verktyg att identifiera och agera mot detta förtryck. Vi måste stärka det stöd som erbjuds offren.

För detta behövs en enhetlig definition av vad ekonomiskt våld är. Inte ens det finns än.

Det värsta är att myndigheterna medverkar till ekonomiskt våld. Också detta omnämns väldigt styvmoderligt i strategin, trots att Riksrevisionen nyligen lämnat en rapport som också innehöll svidande kritik mot regeringen. Jag vet att det är på gång, men det fokuseras inte tillräckligt mycket på det.

Jag ser att min talartid rinner ut.

Centerpartiet har i sin följdmotion yrkat på att könsperspektivet ska preciseras tydligare i strategin. Vi anser inte att det är tillgodosett. Det räcker inte heller att ange ett sjunde delmål som svar på förslaget att förtydliga perspektivet om hedersrelaterat våld och förtryck i strategin, vilket också ingick i vår följdmotion. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Heie (C).