Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för svar och för fortsatta frågor!

Jag tycker att det här är en intressant fråga, för det är detta som är den springande punkten. Man har hittat brister i den privata sektorn; man hittar inte bristerna i den ideella sektorn. Där är det helt andra saker som spelar roll, det vill säga att man har ställt krav som inte alls är anpassade till kvinnors och barns behov.

Den ideella jourrörelsen har varit navet i arbetet för att skydda kvinnor och barn i generationer. Det är där vi kan säkra att kvinnor och barn får det skydd de behöver.

Vi är helt överens om att barn ska ha skydd. Det ska vara tryggt och säkert. Men den här lagstiftningen har lett till högre trösklar och smalare korridor. Det är mycket svårare att få hjälp, och det är inte den utveckling vi vill ha.

Eftersom jag känner att ledamoten har ett genuint intresse för det här vill jag också ha en riktig diskussion. Problemet är att vi håller på att slå ut den verksamhet som är navet, till förmån för att göra precis det som ledamoten själv lyfte i sitt anförande. Vi vill inte ha en marknad med kvinnor. Det här är en marknad med våldsutsatta kvinnor och barn. Det är inte okej.

Vi har verksamheter som fungerar väldigt fint för att ge skydd och stöd och för att driva frågorna framåt. Dessa verksamheter håller regeringen på att slå ut, och det är livsfarligt i ordets rätta bemärkelse. Det är därför jag menar att vi måste ta steg som ser till att säkra verksamheten.

Den privata sektorn behöver absolut granskas. I mitt tycke har den inte i den här verksamheten att göra över huvud taget. Men vi måste ha ett skydd som gör att de ideella kvinnojourerna finns kvar; det är det som är navet i arbetet. Vi måste se till att öppna dörrarna så att det inte blir jättehöga trösklar, supersvårt och väldigt byråkratiskt för barn att få skydd. Det är helt centralt.

(Applåder)