Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för anförandet!

Ledamoten lyfte, vilket är väldigt bra, barnens perspektiv i detta. Det är centralt. Jag har tidigare pratat om tillståndsplikten och om den lag som kom där man ville stärka skyddet för barn så att de skulle få ett eget beslut hos socialtjänsten. Den delen är viktig. Barn ska ha en trygghet; det är inget snack om den saken.

Nu larmar dock kvinnojourerna runt om i landet om att det är extremt få barn som får placering. Det är en utveckling som har pågått över tid, men man ser ändå att det finns oroväckande signaler. Vi har bett riksdagens utredningstjänst att titta lite närmare på detta, och då framkom bland annat att det finns en utveckling där socialtjänsten väljer andra typer av boenden för de här barnen än de skyddade boendena. Det betyder per definition sämre kvalitet och sämre långsiktighet.

Jag vet att ledamoten Rinaldo Miller brukar ta de här frågorna på stort allvar. Hon brukar inte skylla på kommuner och så vidare i sina svar. Men jag vill ändå bara säga att man kan tänka att det här är ett sätt för socialtjänsten att hantera en stor problematik. Socialtjänsten inser att de här barnen behöver skydd snabbt och att det inte får bli för krångligt och väljer därför helt enkelt en annan lösning.

Jag tänker att detta inte var syftet med lagstiftningen, så jag vill fråga ledamoten: Vad tänker ni göra för att se till att barn inte får osäkra placeringar på korttidsboenden eller, i värsta fall, inga placeringar alls utan i stället får komma till ett skyddat boende med långsiktig, kvalitativ vård?