Fru ålderspresident! Mäns våld mot kvinnor är inte en serie enskilda händelser. Det är ett strukturellt samhällsproblem och den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle. Bakom våldet finns kvinnor som tvingas leva i rädsla, barn som växer upp med våld i hemmet och kvinnor som dödas av män de känner eller har känt. Det är en rå påminnelse om att jämställdheten fortfarande har en lång väg kvar att gå.

Regeringen presenterar nu en ny nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor. Det är bra att frågan uppmärksammas. Det är bra att regeringen erkänner att våldet fortfarande är ett av vårt största samhällsproblem. Men strategin är bara värd någonting om den följs av politik som faktiskt stärker skyddet för kvinnor och för barn.

Fru ålderspresident! I skrivelsen konstaterar regeringen att tillgången till skydd, stöd och vård för våldsutsatta kvinnor och barn är ojämn över landet. Samtidigt ser vi hur de ideella skyddade boendena läggs ned och hur kvinnojourer tvingas kämpa för sin överlevnad. Sedan tillståndsplikten infördes har antalet skyddade boenden minskat kraftigt. De ideella kvinnojourerna, som under decennier byggt upp kunskap, erfarenhet och förtroende, har drabbats hårdast.

Reformen skulle komma åt oseriösa aktörer och välfärdskriminalitet. Och ja, i delar av den privata sektorn har man hittat just det: fiffel och båg. Men för de ideella kvinnojourerna hittar man inget sådant; där har konsekvenserna blivit något helt annat.

Verksamheter med lång erfarenhet av att stödja våldsutsatta kvinnor och barn har fått stänga eller leva med stor osäkerhet. Det har inte varit på grund av brister i kvalitet, utan för att kraven inte har varit anpassade efter kvinnors och barns behov. I stället ställs kraven utifrån en HVB-logik och krav anpassade för att tillåta att mäns våld mot kvinnor är en del av en marknad. Det är oacceptabelt.

Fru ålderspresident! Ett rum är aldrig bara ett rum. För kvinnan som flyr från våld är det skillnaden mellan livsfara och trygghet. För barnet som lämnar ett hem präglat av rädsla kan det vara början på ett nytt liv. Dagens ideella kvinnojourer vet exakt vad det betyder i praktiken. Ett skyddat rum är inte bara fyra väggar och ett tak. Det är en möjlighet att återfå kontrollen över sitt liv. Därför kan vi aldrig acceptera att kvinnojourernas verksamheter monteras ned.

Regeringen talar gärna om sina insatser för kvinnor, men kvinnor behöver inte fler förklaringar. Kvinnor behöver en politik som fungerar. Det är en politik som säkerställer att det finns skyddade boenden när våldet slår till, och som stärker kvinnorörelsen i stället för att försvaga den.

Kvinnor och barn behöver ett politiskt ledarskap som angriper orsakerna till våldet och alltid garanterar att kvinnor och barn snabbt och lätt får skydd när de behöver det.

Nyligen beslutade EU om förstärkta krav på stöd till kvinnor och barn som utsätts för våld. Skyddade boenden lyfts fram som en central insats som medlemsstaterna måste säkerställa.

Självklart ska Sverige gå före i det arbetet och inte riskera att gå i motsatt riktning. Det är helt centralt att regeringen vågar se att den här reformen inte blev bra och har modet att stå upp för att verkligen se till att barn och kvinnor får det skydd och det stöd som de har rätt till.

När larmen ljuder så högt som de gör nu kan vi inte sitta på händerna och vänta. Socialutskottet röstade ned vårt initiativ om att frysa tillståndsplikten för att minska skadan medan vi gör om och gör rätt. Nu är regeringspartierna svaret skyldiga. Vad ska ni göra för att säkra att kvinnor och barn får rätt skydd i tid?

Fru ålderspresident! I skrivelsen konstateras också att arbetet med att förändra destruktiva normer kring maskulinitet inte har fått tillräckligt genomslag. Om vi menar allvar med att förebygga våld måste vi våga tala om de normer och maktstrukturer som gör våld möjligt och att dessa genomsyrar hela vårt system.

Förebyggande arbete och ett starkt jämställdhetsarbete är avgörande för att minska våldet på sikt. Då måste politiken agera med kraft.

Vi i Vänsterpartiet är feminister därför att vi tror på den enkla men fortfarande radikala idén att kvinnor ska ha samma frihet, samma makt och samma möjligheter som män. Det gäller på arbetsmarknaden, det gäller den ekonomiska självständigheten och det gäller i familjelivet. Det gäller den mest grundläggande friheten av alla, rätten att leva ett liv fritt från våld.

Kvinnofrid kräver mer än högtidliga målsättningar. Den kräver en stark kvinnorörelse, tillgängliga skyddade boenden och ett samhälle som tar sitt ansvar fullt ut. När någon av dessa delar försvagas blir också skyddet för kvinnor och barn svagare. Ett samhälle mäts inte i sina ambitioner utan i sin förmåga att skydda människor när de är som mest utsatta.

Kvinnor som flyr våld måste kunna lita på att samhället finns där. Kvinnojoursrörelsens erfarenhet och kunskap behöver tas till vara, inte trängas undan. Skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn måste betraktas som en rättighet, aldrig som en vara på en marknad.

För varje kvinnojour som tvingas dra ned på sin verksamhet förloras kunskap, erfarenhet och trygghet. För varje skyddat boende som försvinner blir vägen ut ur våldet längre och farligare. Det här är på riktigt en fråga om liv och död.

Det ansvaret kan aldrig överlåtas till en marknad. Det är och ska förbli politikens ansvar, och det behöver vi ta på yttersta allvar. Jag yrkar bifall till reservation 4.

(Applåder)