Herr talman! Vi debatterar otroligt allvarliga frågor som har bäring på människors grundläggande rättigheter och liv och död. Samtidigt som vi kan vara djupt oeniga i så centrala frågor kan vi dock ibland ha en god ton med varandra.

Jag uppskattar att man här i riksdagen kan ha tuffa debatter och samtidigt få hjälp av sin meningsmotståndare att få med sig en affisch från UNHCR, som Magnus Resare så omtänksamt tog med hem från en utskottsresa, eller när man efter väldigt många timmars debatt behöver lite socker och socialdemokraten Ola Möller springer till fiket för att köpa några godisbitar.

Herr talman! Jag tror att det är extra viktigt i sådana frågor som just nu polariserar många i befolkningen att vi förtroendevalda möter varandra med respekt. Ibland kanske det är en liten glimten-i-ögat-gliring om hur Josef och Maria hade behandlats om de sökt skydd i Kristdemokraternas och Tidögängets Sverige.

Men så till saken: Riksrevisionens rapport om förvar i migrationsprocessen.

Riksrevisionen har verkligen gjort ett gediget arbete. Och de är inte de enda som har gjort det. Justitieombudsmannen har ett särskilt ansvar att just följa upp hur de verksamheter där Sverige håller människor frihetsberövade lever upp till internationella standarder för att inte behandla människor på ett grymt och omänskligt sätt i strid med de åtaganden som Sverige har att respektera den mest grundläggande mänskliga rättigheten: frihet från tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

De brister som har kommit fram både i Riksrevisionens rapport, som i vissa delar också bekräftar JO:s granskningar, och i JO:s särskilda granskningar är mycket allvarliga. I förvaren hålls människor som inte behöver ha begått något brott och som kan ha varierande åldrar, funktionshinder och psykisk ohälsa – även barn. Man hålls där mot sin vilja. Förvarstiderna är i medeltal inte längre än ett par månader, men det förekommer att människor hålls i ett år eller mer.

När man då i granskning efter granskning konstaterar att boendeutrymmena inte uppfyller den grundläggande standarden för att inte utgöra grym eller omänsklig behandling måste vi konstatera att prioriteringen alltså inte har varit att leva upp till de standarder som Sverige har åtagit sig i exempelvis konventionen mot tortyr. Det handlar om att man inte ens kan leva upp till att ha fyra kvadratmeter per person i boendeutrymme.

Det är brister vad gäller hälsokontroller och läkemedelshantering. Bemötandet brister. Förvarstagna vittnar om att de ibland blir bemötta som om de vore kriminella, trots att deras enda gärning varit att söka skydd som de blivit nekade.

Det visar sig att man inte överväger proportionaliteten i förvarsbesluten i tillräcklig omfattning, det vill säga om det är motiverat att låsa in en människa för att uppnå det syfte som man låser in människan för. Man har inte tillräckligt säkerställt en trygg och säker boendemiljö. Det har förekommit rutinmässiga tvångs- och kontrollåtgärder i strid med regelverket.

Den aktivitet som erbjudits har varit för lite och för dålig. Det är brister i kompetensförsörjningen. Kroppsvisitationer har genomförts utan att personalen alltid ens har gjort en bedömning av om det är lagligt att kroppsvisitera. Försvarstagna i behov av hemtjänst har ibland nekats hemtjänst och därmed den omsorg de har rätt till.

Detta var bara några av alla brister.

Vi vet också att en fjärdedel av dem som hålls förvarstagna släpps utan att resa tillbaka till hemlandet. I upp till så mycket som var fjärde inlåsning har förvar alltså inte varit effektivt. Tittar vi på lite längre tid än omedelbart efter att man lämnat förvaret går siffran ned något, men vi pratar fortfarande om runt 18 procent.

Då kan vi konstatera att Riksrevisionen valt en ganska träffande rubrik på sin rapport: Ett kostsamt verktyg utan tydlig styrning. Det är nämligen också dyrt i reda pengar att hålla människor inlåsta. I lidande för den enskilda är det fruktansvärt.

Jag vill berätta om två personer som delat med sig av sin erfarenhet av att sitta inlåsta på förvar: Najib och Aliya, tvillingsyskon, 21 år gamla.

En dag när hon var på väg till jobbet som undersköterska på ett äldreboende skulle Aliya svänga förbi Migrationsverket för att anmäla sig. Med sig hade hon en kopp chailatte. Hon kom aldrig till jobbet den dagen. Hon blev inlåst på förvar och vittnar om att det där enbart fanns ett Playstation att sysselsätta sig med.

Syskonen är två av de ungdomar som vi lärt känna genom rapporteringen om det som har kommit att kallas tonårsutvisningar eller utvisningar av unga vuxna.

Vilka är det som hamnar i förvar? Det är förstås olika historier bakom, men en del av dem som hamnar där är människor som regeringen har gjort utvisningsbara genom sin politik.

Det handlar om människor som utan Tidöpartiernas lagändringar hade fått fortsätta att gå till jobbet som undersköterska på äldreboendet eller LSS-boendet, som hade kunnat fortsätta sin gymnasieutbildning och ta studenten i stället för att gå runt med en klump i magen och fundera över vad man ska packa efter ett helt liv i Sverige, när man för första gången ska resa till det land man senast besökte som fyraåring.

Herr talman! Vi måste fråga oss vilken politik vi prioriterar. Regeringen har prioriterat utvisningar. När man utvisar allt fler personer i situationer som blir alltmer orimliga, då fyller man också förvaren med undersköterskor som tidigare jobbat på våra äldreboenden, ungdomar som har vuxit upp och rotat sig i Sverige eller personer som har kommit hit bara för att arbeta men som helt plötsligt inte får stanna kvar för att lönekravet är för högt.

Låt mig återge vad en av alla kompetensutvisade har sagt: Vad ska jag göra? Jag vågar inte resa tillbaka till Iran, och jag får inte stanna här. Jag vill inte bli papperslös. Vad ska jag göra?

Vi kan alla fråga oss vad vi skulle göra i den situationen, som kvinnan som protesterat mot den iranska regimen, men som inte blir trodd att ha tillräckliga skäl att frukta förföljelse av den iranska regimen, som inte tjänar tillräckligt mycket, 34 000 och några hundralappar, för att få stanna på arbetstillstånd i Tidöpartiernas Sverige.

Vad hade du gjort, om det var du?

Herr talman! Vi i Miljöpartiet har många förslag för att minska antalet personer som får orimliga utvisningsbeslut. Bland dem finns också frågor som handlar om verkställighetshinder när det är omöjligt att resa tillbaka till hemlandet av rent praktiska skäl. Migrationsverket vill skicka dig till ett land som du säger att du inte kommer från, och det landet vill inte ta emot dig. Men Migrationsverket är övertygat om att det är ditt hemland. Du får inget pass.

Det finns många situationer där hemlandet vägrar utfärda pass. Vad gör du då?

En mamma sitter just nu inlåst på förvar, och hennes sexåriga dotter är tvångsomhändertagen eftersom pappan har övergivit familjen. Dottern är svensk medborgare och kan inte tvingas ut ur landet. Man kan inte heller skicka bort mamman utan hennes barn. Samhället väljer att fortsätta att låsa in dem.

Herr talman! Jag är glad att Riksrevisionen har gjort granskningen om förvar i migrationsprocessen. Även om jag inte är överens med många av regeringens förslag är jag också glad att regeringen vidtar vissa åtgärder och gör en del förbättringar.

Rättssäkerheten måste stå i första rummet. Det måste alltid vara centralt när man inskränker människors frihet på det otroligt ingripande sätt som det handlar om på förvar. Därför vill jag yrka bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation 1, som handlar om denna fråga.

Jag vill också rikta ett varmt tack till alla kollegor i riksdagen, hela den samlade oppositionen, för att vi i går och i dag har satt stopp för några av de försämringar som regeringen planerade för att låsa in ännu fler barn vid fler tillfällen under längre tid i förvar. På så sätt riskerar fler barn att växa upp med en förälder som är inlåst på ett förvar eller separeras på annat sätt genom förvarsbeslut. Det är historiskt att riksdagen kommer att vilandeförklara flera delar av det ingripande lagförslaget. I dag har vi fått besked från konstitutionsutskottet att det yrkande om vilandeförklaring som jag och Centerpartiets Niels Paarup-Petersen lämnade in också kommer att godkännas.

I detta anförande instämde Emma Berginger (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)