Fru talman! Vi debatterar alltså regeringens förslag om krav på kommunala lantmäterimyndigheters verksamhet. Ja, debatterar och debatterar. Det är bara Centerpartiet som har ett skarpt förslag i betänkandet. Jag yrkar därmed bifall till bägge våra reservationer.

Vi reserverar oss inte för att vi motsätter oss höga krav eller modernisering. Tvärtom. Men vi reserverar oss för att det finns en viktig princip värd att försvara, nämligen att makt och ansvar så långt det är möjligt ska finnas nära människor. Det som fungerar väl behöver inte nödvändigtvis centraliseras. Utvecklingen sker inte alltid genom att samla mer makt hos staten.

Det handlar i grunden om tillit – tillit till kommuner, tillit till professionen och tillit till att människor och lokalsamhällen kan ta ansvar.

Fru talman! Kanske är det därför passande att jag i just detta ärende håller mitt sista anförande i Sveriges riksdag. Mitt första anförande i denna kammare för snart åtta år sedan handlade också om tillit. Då skakade knäna, och nervositeten gjorde sig gällande.

Men om någon skulle fråga mig vad som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder skulle jag fortfarande svara samma sak: Det är inte våra naturresurser, inte vår geografi, inte ens vår ekonomi, utan det är tilliten mellan människor, till våra institutioner, tilliten till att den som arbetar, utbildar sig och gör rätt för sig också kan bygga sig ett bättre liv.

Tilliten är kanske det mest värdefulla vi har, och den får aldrig tas för given.

Fru talman! Åtta år är lång tid. Ändå känns det ibland som att det har varit ett ögonblick. Jag har fått uppleva mycket. Jag har fått glädjas, tvivla, vinna och förlora. Jag har haft rätt ibland, och jag har haft fel ibland. Så är det i politiken. Men ingen ska kunna säga att jag inte försökte, och jag har gjort mitt yttersta för att förvalta det förtroende jag har fått. Om jag har lyckats eller inte får andra avgöra.

Politiken är hård ibland. Vi kan utbyta tuffa ord mellan oss. Politiken kan vara otacksam. Den kan vara brutal, men den är också något så vackert.

Ytterst handlar det inte om oss själva, utan det handlar om nästa generation. Det handlar om att lämna samhället lite bättre än vi fann det. Ingen människa är större än demokratin. Vi är bara tillfälliga förvaltare.

Andra människor satt här före oss. Andra kommer att sitta här efter oss. Så ska det vara.

Men, fru talman, vilket Sverige hoppas jag att mina barn och kommande generationer ska få ta över? Jag hoppas på ett Sverige med framtidstro, ett Sverige som vågar tro på sig självt, ett Sverige där arbete och utbildning lönar sig, där lagar gäller lika för alla. Jag hoppas på ett Sverige där människor tar ansvar men också ges möjligheter, ett Sverige där vi fortfarande kan vara oense utan att bli fiender.

Vi möter argument med argument, och vi glömmer aldrig att den som tycker annorlunda också är en medmänniska.

Jag hoppas på ett Sverige där vi håller fast vid friheten. Frihet utan ansvar överlever inte. Och ansvar utan frihet är inte värdigt människan.

Fru talman! Jag kom till Sverige från Iran en blåsig dag den 27 april 1992. Jag kom från ett land där människor inte fick välja sina ledare, där det fria ordet fruktades, där människor fängslades för sina åsikter, där kvinnor förtrycktes, där makten var viktigare än människovärdet.

Kanske är det därför jag aldrig har tagit den svenska demokratin för given. Jag vet nämligen hur motsatsen ser ut. Jag vet vad som händer när friheten försvinner. Därför kommer kampen för frihet aldrig att vara abstrakt. Den är personlig.

När jag lämnar denna kammare lämnar jag inte den kampen. Jag tänker på alla dem som fortfarande lever utan frihet. Jag tänker på dem som sitter i iranska fängelser. Jag tänker på dem som drömmer om det som vi så ofta tar för givet, nämligen att få säga vad man tycker, att få leva utan rädsla, att få välja sina ledare, att få vara fri.

Till alla iranier, både inne i Iran och runt om i världen – drygt 150 000 här i Sverige – vill jag säga: Ge inte upp. Låt inte bitterheten bli större än hoppet. Låt inte splittringen bli starkare än kärleken till vårt land. Ingen diktatur varar för evigt. Inget tyranni är starkare än människans längtan efter frihet. Mörkret kan vara långt. Men morgonen kommer.

Fru talman! När jag en dag ser tillbaka på dessa år kommer jag inte främst att minnas motionerna eller voteringarna. Jag kommer att minnas människorna – kollegorna, medarbetarna, tjänstepersonerna. Jag kommer att minnas alla de människor som varje dag, ofta utan att synas, får vår demokrati att fungera. Och jag kommer att känna tacksamhet över att ha fått vara en liten del av Sveriges historia.

Fru talman! Jag började min tid i denna kammare med att tala om tillit. Jag lämnar den med samma övertygelse. För i en tid då många tvivlar väljer jag att tro. Jag tror på friheten. Jag tror på demokratin. Jag tror på människans förmåga att resa sig när hon faller. Jag tror att hopp alltid är starkare än cynism. Och jag tror att Sverige fortfarande har sina bästa år framför sig.

Detta land gav nämligen en pojke från Iran en framtid. Det gav mig frihet och möjligheter. Och det gav mig den nästan osannolika förmånen att få stå här, i Sveriges riksdag, som folkvald ledamot. Det kommer jag att bära med mig så länge jag lever.

Vi är bara tillfälliga gäster här. Andra satt i dessa bänkar före oss. Och andra kommer att sitta här efter oss. Men Sverige består.

När jag nu för sista gången lämnar denna talarstol gör jag det med tacksamhet, med ödmjukhet och med hopp. För jag tror fortfarande på vårt vackra avlånga land. Jag tror fortfarande på friheten. Och jag tror fortfarande på demokratin.

Jag tror fortfarande, lika starkt som när jag höll mitt första anförande för åtta år sedan, att tillit är ett samhälles viktigaste kapital. Och så länge människor tror på friheten kommer det mesta att lösa sig. Så länge människor vägrar ge upp kommer mörkret aldrig att segra. Och så länge det finns människor som vågar hoppas finns det alltid en morgondag.

Tack, fru talman! Och tack, Sverige!

(Applåder)