Herr talman! Sverige är ett av Europas mest avlånga länder. Det innebär stora möjligheter, men det innebär också att vi måste ta ansvar för att människor ska kunna bo, arbeta, studera och driva företag i hela landet, oavsett om adressen är Haparanda, Sundsvall, Stockholm eller Malmö.

Därför är infrastrukturen oerhört viktig. Infrastruktur handlar inte bara om vägar, flygplatser, hamnar och järnvägar, utan det handlar om att knyta ihop människor med jobb, företag med marknader och landsbygder med städer. Ytterst handlar det om att hålla ihop vårt land. Centerpartiet vill att hela Sverige ska fungera, och då måste även infrastrukturen göra det.

Jag bor i Västernorrland, mitt i Sverige, och när det gäller järnvägen finns det en sträcka som tydligare än någon annan visar vad som händer när infrastrukturen inte hänger med. Det börjar ofta med ett pling – ni vet det där plinget på tåget. Sedan kommer den där vänliga rösten i högtalaren och berättar att det tyvärr är spårfel, växelfel eller signalfel.

Direkt börjar tankarna snurra, för när tåget blir stående handlar det faktiskt aldrig bara om ett signalfel. Det handlar om människorna ombord – om pappan som undrar om han hinner till förskolan, om laget som är på väg till cupen, om företaget som väntar på gods och om den äldre damen som ska till ett vårdbesök. Det handlar också om tågvärden som möter resenärernas frågor och frustration och ändå gör sitt allra bästa för att få resan att fungera.

När tåget stannar är det nämligen sällan bara tåget som blir stående. Då stannar också människors planer, företags leveranser och vardagen för hundratals människor längs spåret. Jag tror att många känner igen den där känslan runt om i landet – blicken på klockan, samtalet man måste ringa och osäkerheten kring när man faktiskt kommer fram.

För många människor längs Norrlandskusten har det där plinget blivit en del av vardagen. Det största problemet är kanske inte de förlorade minuterna, utan det är osäkerheten och tilliten. Infrastruktur handlar nämligen i grunden om att människor ska kunna lita på att vardagen fungerar.

Herr talman! Mellan Gävle och Härnösand finns Sveriges längsta flaskhals. Det är ett 27 mil långt enkelspår där pendlare, resenärer och godstrafik samsas på samma räls. Det är lite som att ha en enda bro till en ö: Så länge allt fungerar tänker man inte på den, men så fort något händer blir det köer, förseningar och frustration. Precis så fungerar Ostkustbanan i dag. Därför handlar Nya Ostkustbanan om så mycket mer än räls och sliprar. Den handlar om människor som ska till jobbet, företag som behöver få fram sina varor och kommuner som vill växa.

Nästa år fyller Ostkustbanan 100 år. När den byggdes handlade det om att knyta ihop Sverige. Människor skulle kunna resa, arbeta och bygga sina liv oavsett var i landet de bodde. I dag, 100 år senare, är uppgiften egentligen densamma, men tågen är fler, godset är tyngre och rälsen är riktigt, riktigt gammal. Jag tror inte att det finns någon hundraåring som inte har behövt lite omvårdnad genom åren.

Behoven är alltså betydligt större. Ändå står vi fortfarande med Sveriges längsta flaskhals, som bromsar Sveriges utveckling.

Det ska sägas att det är bra att regeringen valde att lägga tillbaka två viktiga delar av Nya Ostkustbanan i den nationella planen. Det visar att kritiken från kommuner, regioner, näringsliv och människor längs Norrlandskusten faktiskt har gjort skillnad.

Samtidigt behöver vi våga se helheten. Två etapper gör inte att flaskhalsen försvinner, och två pusselbitar blir inte automatiskt ett färdigt pussel. Om Sverige ska hålla ihop måste vi knyta ihop landet. Då fungerar det inte att förbindelsen mellan norra och södra Sverige fortfarande är en av de svagaste länkarna i transportsystemet.

Inför valet 2022 stod Ulf Kristersson och Ebba Busch i Sundsvall och lovade att dubbelspåret mellan Gävle och Härnösand skulle vara färdigt till 2035. Det var inte ett önskemål eller en ambition, utan det var ett löfte. Detta besked skapade framtidstro hos företag, regioner och kommuner som såg nya möjligheter. Människor fick hopp om en järnväg som fungerar och som går att lita på.

Tre år senare finns fortfarande ingen sammanhållen plan för hur detta ska bli verklighet. Det är svårt att bygga framtidstro när det saknas en tidsplan och när slutdatumet flyttas längre bort för varje år som går. Människor kan inte pendla på vallöften, och företag kan inte investera utifrån pressmeddelanden. Därför behöver regeringen presentera en långsiktig plan för hela Nya Ostkustbanan och visa hur löftet om 2035 ska kunna bli verklighet.

Herr talman! Det här är inte bara en regional fråga. Nya Ostkustbanan skapar större arbetsmarknader, stärker företagens konkurrenskraft och är en förutsättning för de stora gröna industriinvesteringar som växer fram i norra Sverige. I dagens säkerhetspolitiska läge har frågan dessutom fått ytterligare en dimension. Ostkustbanan är viktig för Sveriges beredskap, för totalförsvaret, för Nato och för Sveriges roll i Europas transportnät. Det handlar inte längre bara om att komma i tid till jobbet eller mötet, utan det handlar också om vår förmåga att transportera människor, varor och samhällsviktiga resurser när Sverige behöver det som mest. Det handlar om jobb och tillväxt, om säkerhet och beredskap och ytterst om vilket Sverige vi vill bygga för framtiden.

Herr talman! Att bygga Nya Ostkustbanan handlar inte bara om att lägga räls. Det handlar om att skapa den trygghet som gör att människor vågar planera sina liv och att företag vågar investera för framtiden. Sveriges längsta flaskhals försvinner inte genom vallöften om att bygga bort den. Den försvinner först när rälsen ligger där, när tågen går i tid och när människor och företag kan lita på att landet faktiskt hänger ihop. Det är dags att bygga bort flaskhalsen och bygga framtidstro.

Centerpartiet vill se ett långsiktigt Sverigelyft för infrastrukturen. Vi vill se ett blocköverskridande ansvarstagande som bygger bort flaskhalsar, stärker konkurrenskraften och knyter samman hela landet. Sverige kan mer.

(Applåder)

(forts.)