Fru talman! Jag har i många debatter, både i den här talarstolen och på andra ställen, sagt att markägare måste kunna lita på staten och att staten ska lita på markägaren. Den tilliten är verkligen hårt ansatt när det gäller just artskyddet och därmed äganderätten.
Det finns en enormt stor irritation hos skogsägare och skogsindustrin runt om i landet över vad artskyddet faktiskt leder till i dag. Det här påverkar nämligen inte bara den enskilda markägaren. Det påverkar även arbetsplatser och Sveriges landsbygder. Därför är det här en jätteviktig del för att komma framåt och för att bygga upp tilliten mellan staten och markägaren igen.
Tjäder, knärot, lavskrika, bombmurkla – det är fyra arter som det ofta pratas om i debatten och som leder till enormt stora bekymmer för våra markägare. När det gäller i alla fall två av de här arterna är det ganska intressant. I Sverige skjuter vi i dag mellan 17 000 och 20 000 tjädrar per år i helt laglig jakt. Men tjädern kan stoppa pågående markanvändning.
Den art som har blivit den kanske främsta signalarten i den här debatten är dock knäroten. Aktivister har nämligen sett att om man hittar knärot kan man stoppa pågående markanvändning, alltså skogsbruk. År 2019 gjordes det 2 000 fynd av knärot. År 2025 gjordes det över 20 000 fynd av samma art. Det visar hur vanlig arten är. Ändå har den kunnat stoppa pågående markanvändning. Dessutom försvinner inte en art som knäroten om det sker skogsbruk där den växer, utan den kommer tillbaka. Det är alltså lite märkligt hur vi hanterar de här arterna.
Skogen är nämligen ingen stillbild. Skogen är en film. Den lever. Där händer det saker hela tiden, bland annat att de flesta skogsägare sköter sin skog. Och de sköter skogen på ett sådant sätt att man får de här höga naturvärdena. Det är det som gör att vi hamnar där. Det ska vi inte glömma bort.
För många är skogen en pensionsförsäkring. Och för många är den en del i att kunna vara med och betala ett generationsskifte. Men om man ska avverka och det kommer ett stopp för att avverka, på grund av vilken art det nu är, blir marken i det närmaste värdelös.
Det pratas väldigt mycket om ersättning. Det är jättebra att vi får detta med ersättning på plats, fru talman. Men i grunden är det inte ersättning man vill ha. Man vill kunna fortsätta bruka sin mark som man har gjort i generationer. Det är det man vill.
I den här kammaren har vi två partier som har ofantligt mycket mer pengar än alla andra partier. De har inga problem med att i budgeten kunna betala ut hur mycket pengar som helst i det här ärendet. Pengar är som sagt viktiga. Men det viktigaste är ändå äganderätten och att få bruka sin egen skog.
I det här artskyddet har man gjort en fördelning i två listor. Det är en lista med arter som inte ska kunna stoppa pågående markanvändning. Det är också en annan lista med de mest sällsynta arterna. Där kan pågående markanvändning stoppas, men då är det väldigt tydligt att det ska gå ut ersättning.
Det viktiga här är syftet. Den ena listan gäller arter där pågående markanvändning inte ska kunna stoppas, eftersom syftet med markanvändning är att man använder sin skog och sin mark. Därför är det tillåtet att fortsätta. Men, fru talman, det är förbjudet att till exempel gå ut och plocka fågelägg, skjuta fåglar eller annat – rätt och slätt förstöra och begå miljökriminalitet på riktigt. Det är det som är skillnaden mellan de två listorna. Pågående markanvändning är alltså lagligt. Det får man fortsätta med. Syftet är jätteviktigt här.
Det kom ett inlägg tidigare i debatten om bland annat tid för ikraftträdande. Det ska ske så snart som möjligt, när det har hanterats. Men det måste göras i rätt ordning, för att man ska kunna göra prövningen gentemot EU-kommissionen.
Av dem jag har pratat med är det ingen som tror att EU-kommissionen kommer att hävda att det här är statsstöd, utan man tror att det kommer att fungera.
Den andra delen gäller finansiering. Det här är en rättighetslagstiftning. Det spelar alltså ingen roll hur mycket pengar som regeringen har avsatt i budgeten, för om någon markägare blir stoppad ska pengarna ut. Det är en rättighetslagstiftning, och det fungerar alltså så.
Utöver detta fortsätter jobbet inte minst på EU-nivå. Det handlar om att göra en förändring i fågeldirektivet. I vissa delar är man nere på påverkan på individnivå, alltså enskilda fåglar. På den nivån kan vi inte ha det. Regeringen arbetar med att skyddet ska peka på populationsnivå, det vill säga hela populationen av fåglar – inte på individnivå. Det är det normala. Regeringen jobbar för att det här ska komma på plats inom EU-lagstiftningen så att artskyddet inte ska bli mer ingripande än vad det är – eftersom det nu går alldeles för långt.
Med dessa förändringar hoppas jag att vi ändå kommer dit att markägaren kan lita på staten. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)