Fru talman! I dag debatterar vi regeringens proposition om ersättning när skogsägares brukande inskränks till följd av artskyddet. Detta är mer än välkommet, och många har väntat på det.

I grunden handlar det om en viktig balans mellan att skydda hotade arter och värdefull natur och att samtidigt respektera den enskilda äganderätten. För mig och mitt parti är detta en självklar princip. Om staten begränsar en markägares möjlighet att använda sin mark på ett sätt som kraftigt påverkar verksamheten eller ekonomin ska markägaren också få rimlig ersättning. Därför välkomnar vi som sagt att regeringen nu äntligen lägger fram ett förslag som reglerar rätten till ersättning när artskyddet leder till sådana inskränkningar.

Fru talman! Det här är något som många markägare har väntat länge på. Osäkerheten har varit stor och rättsläget otydligt under många år. Men även om vi välkomnar propositionen finns det delar som behöver förbättras. Jag ska ta upp ett par stycken.

Den första gäller reglerna om återbetalning av ersättning. Regeringen föreslår att staten ska kunna kräva tillbaka ersättning i upp till tio år efter utbetalning om förutsättningarna förändras, till exempel om den skyddade arten försvinner från området. Vi ifrågasätter inte själva principen. Det är självklart rimligt att staten ska kunna agera om grunden för ersättningen inte längre finns kvar. Ingen vill skapa ett system som leder till överkompensation, men en tioårig återkravsperiod skapar en del problem.

Tänk dig att du som markägare får ersättning och planerar din ekonomi och kanske investerar utifrån denna ersättning men lever med osäkerheten att staten när som helst under tio års tid kan kräva tillbaka pengarna. Det är inte rimligt. Ett sådant system riskerar att skapa långvarig ekonomisk otrygghet för den enskilde. Regler kring återkrav måste vara tydliga, förutsägbara och skäliga. Staten ska inte kunna lägga en oproportionerligt tung börda på markägarna som redan har fått sin rådighet begränsad.

Fru talman! Vår andra invändning gäller regeringens hantering av processen. Jag tycker om jag ska vara ärlig att det är lite märkligt att regeringen fortfarande inte kan ge besked om när lagändringarna faktiskt ska träda i kraft. Anledningen är att man först nu, väldigt sent i processen, vill låta EU-kommissionen pröva om förslaget är förenligt med EU:s statsstödsregler. Hos mig väcker det en del frågor.

Rättsosäkerheten för markägare har varit känd länge. Flera remissinstanser varnade dessutom redan tidigt för att statsstödsfrågan skulle kunna bli aktuell. Ändå har det här dragit ut på tiden. Det är svårt att förstå varför detta inte har hanterats tidigare. Konsekvensen blir att skogs- och markägare får fortsätta att vänta och leva i ovisshet.

När människor berörs av statliga beslut som påverkar deras ekonomi, företagande och framtid måste politiken ge tydliga besked. Därför menar vi att regeringen skyndsamt måste slutföra dialogen med EU-kommissionen och återkomma till riksdagen med ett konkret datum för när lagen ska träda i kraft. Sveriges markägare förtjänar bättre än fortsatt osäkerhet.

Fru talman! I slutändan handlar den här frågan om tillit mellan staten och medborgaren. Naturvård och artskydd är viktiga mål, men de får aldrig genomföras på ett sätt som underminerar rättssäkerheten eller försvagar respekten för äganderätten. Ett starkt artskydd och en stark äganderätt måste kunna samexistera. Det kräver tydliga regler, rättvisa ersättningar och politiker som agerar i tid. Det är den balansen vi efterfrågar.

Eftersom jag glömde säga vilken reservation jag ville yrka bifall till gör jag det nu. Vi står naturligtvis bakom propositionen, men jag vill ändå yrka bifall till vår reservation 1.