Fru talman! Jag måste inleda med en personlig reflektion. Jag kom in i riksdagen 2022 och hade tidigare mest följt riksdagspolitiken dels från ett ideellt engagemang i kommunen där jag bor, dels från ett allmänt intresse för samhällsfrågor.

Jag hade inte sett vidden av uttryckssätt på sociala medier. Det som är mest smärtsamt är att det är en förhållandevis mycket liten andel av inläggen som kan betraktas som dialog, debatt eller diskussion, utan det är mest av karaktären ”tänk nu något otänkbart” eller motsvarande. Det är väldigt mycket hat och hot.

Jag tänker att vi behöver ta varje tillfälle att försöka få fler intresserade av demokratifrågorna, för demokratins skull helt enkelt, och de förslag vi diskuterar här kan bidra till det.

Hade jag inte suttit här hela dagen så hade jag skrivit upp mig för att delta även i riksdagens tält i Almedalen, för att i varje fall bidra med något.

De förslag vi talar om här har som sagt några viktiga punkter som kan bidra till en ökad insyn i de politiska processerna. Utgångspunkten är att det finns ett berättigat intresse hos väljare och andra att kunna få information om hur både enskilda kandidater och partier finansierar sin verksamhet.

Det är också fullt rimligt att partier och kandidater inte kan ta emot anonyma bidrag eller bidrag från utlandet. Ett sådant förbud måste förstås utformas så att det inte går att komma runt på något enkelt sätt.

Fru talman! Sedan har vi det här med lobbyister och deras kontakter med oss som riksdagsledamöter eller politiska beslutsfattare.

Från mitt partis sida har vi länge drivit frågan om någon form av registrering av sådana kontakter och möten. Det är i allra högsta grad önskvärt att vi kan redogöra för vilka grupperingar som tagit kontakt med oss i syfte att påverka vårt beslutsfattande.

Jag vill ändå för att vara tydlig säga att det inte alls är för att det alltid eller ens ofta är något misstänkt med det. För min del handlar det ofta om minoritetsorganisationer som representerar samer, tornedalingar, judar, romer och sverigefinnar. Det är inte det minsta konstigt.

I min andra roll däremot, som AI-politisk talesperson, händer det att jag tillfrågas av stora amerikanska bolag – ni vet vilka – om att exempelvis ta del av deras syn på den digitala suveräniteten.

Jag tänker att initiativen till att ställa hårdare krav på redovisning av finansiering av kandidater och partier, att förbjuda utländska och anonyma pengar och att utforma ett system för registrering av vilka lobbyister vi har kontakt med kan bidra till en bättre kännedom om, insyn i och förståelse av politikens villkor och förutsättningar.

Sedan har vi, som ingen kan ha missat, ytterligare ett förslag att ta ställning till. Det handlar om ett krav på samtycke från medlemmar i arbetstagarorganisationer avseende dessa organisationers stöd till politiska partier. Det skulle alltså innebära att partistöd från arbetstagarorganisationer i någon mening skulle vara en frivillig insats för medlemmarna.

Lagförslaget är rätt så komplicerat. Medlemmar som skulle vilja avstå föreslås meddela detta till föreningens revisor som i sin tur sammanställer och ser till att bidraget till partier blir motsvarande mindre.

Den viktigaste invändningen menar jag är denna: Vi har en omfattande föreningsfrihet i Sverige. Denna frihet har stor betydelse för den demokratiska utvecklingen i Sverige, liksom för utbildning, kultur, idrott och en rad andra frågor.

Man ska veta att samtidigt som ett antal människor som är anställda i statliga företag, i privata verksamheter eller i andra stora organisationer väljer att vara medlemmar i en arbetstagarorganisation går också en del av det som de åstadkommer till en arbetsgivarorganisation. Det är medlemmarna som betalar den också strängt taget, fast på ett annat sätt. Arbetsgivarnas bidrag till arbetsgivarorganisationer som Svenskt näringsliv är ju inte på något sätt okända. Det lär till och med vara ganska stora pengar.

Under samma period som Mauricio Rojas pratar om har naturligtvis bidrag utgått, inledningsvis kanske till Moderaterna men sedan, på senare år, gärna via institut och föreningar som Timbro och andra.

På så vis har också den opinionsbildningen kunnat bedrivas med pengar från enskilda människor som arbetar i företag, och inte heller där finns möjlighet att göra något avsteg. Jag kan inte som anställd på AB Volvo meddela att jag inte vill att min andel av överskottet ska gå till dessa verksamheter.

Glädjande nog är engagemanget i föreningar överlag mycket stort. Även politiska partier har kunnat se en ökning av antalet medlemmar, större än tidigare.

Slutsatsen är att jag tycker att det är ytterligt tveksamt – vilket också har tagits upp i resonemangen här – om det verkligen är statens uppgift att reglera hur demokratiskt beslutade medlemsavgifter eller andra intäkter används.

Jag yrkar därmed bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)