Fru talman! Jag ska nu hålla mitt sista anförande från den här talarstolen som riksdagsledamot i Sveriges riksdag. Jag kommer enbart att tala om ett ärende, nämligen statliga AP-fonders och bolags investering i Northvolt.

Jag vill inleda det här anförandet med att göra en liten inflygning för att ge dem som lyssnar på det här den större bilden så att de förstår vad det handlar om. Det finns både ett medialt och ett publikt intresse för frågan om pensionsmiljardförlusterna efter AP-fondernas investering i Northvolt via riskkapitalbolaget 4 to 1 Investments.

Fru talman! Våren 2021 bildade Första–Fjärde AP-fonderna ett så kallat riskkapitalbolag som döptes till 4 to 1 Investments. Detta skedde efter AP-fondernas egen tolkning och tillämpning av de ändringar i AP-fondslagstiftningen som genomfördes 2019 och 2020. I lagstiftningen ges AP-fonderna större möjlighet att indirekt investera i onoterade bolag eller så kallade illikvida tillgångar.

Det förefaller som att det enda syftet med riskkapitalbolaget 4 to 1 Investments var att investera i Northvolt. Inga andra investeringar fanns i 4 to 1:s portfölj. En normal omfattning i en sådan portfölj hade snarare varit kanske tio bolag, men 4 to 1 investerade bara i Northvolt.

Fru talman! I början av juni 2021 skedde en första investering i Northvolt med 3,3 miljarder av svenskarnas pensionskapital. I augusti 2022 skedde en andra investering, då med 2,5 miljarder av pensionskapitalet.

Som bekant gick Northvolt i konkurs för drygt ett år sedan. Det är tillsammans med Kreugerkraschen på 1930-talet den i särklass största konkursen i Sverige. Samhällskostnaderna är oerhörda, och Northvolts skulder överstiger enligt medieuppgifter 80 miljarder kronor. Northvolts konkurs har dessutom åsamkat stor ekonomisk påverkan på lokalsamhället i Skellefteå och Västerås.

Således har 6 miljarder av svenska folkets pensionskapital gått förlorade. Vi talar om pensionskapital som skulle ha gått till undersköterskor, byggnadsarbetare, poliser och lärare, för att nämna några yrkesgrupper.

Fru talman! Vi har genomfört ett antal utredningsåtgärder i konstitutionsutskottet. Vi har kikat på tidningsartiklar med intervjuer av statsråd, vi har läst transkriberingar från riksdagsdebatter, vi har ställt skriftliga frågor till statsråd, vd:ar och ordföranden för AP-fonderna och vi har, inte minst, haft ett antal utfrågningar av dessa personer.

Vi har utrett frågan på konstitutionell basis, men som vi säger i betänkande KU20 på sidan 233: ”Avslutningsvis kan det konstateras att AP-fondernas investering i Northvolt väckt flera frågor som inte är en del av utskottets granskning.” I mitt anförande ska jag strax uppehålla mig vid just den delen. Jag bedömer att det ligger i allmänhetens intresse att få veta varför 6 miljarder av vårt gemensamma pensionskapital försvann.

Fru talman! Allt verkar ha tagit sin början 2017. Vd:n för Fjärde AP-fonden angav vid utfrågningen att det var då man började intressera sig för Northvolt. För egen del kan jag säga att det gjorde jag också 2017. På den tiden var jag företagare och arbetade med industriprojekt. Jag var i sällskap med några kollegor inbjuden till Northvolts Stockholmskontor på Gamla Brogatan, inte så långt härifrån, i december 2017.

Jag har en ganska klar minnesbild av vårt besök hos Northvolt. Det var en salig röra, och teknikutvecklingen hade långt kvar till tillverkning av en battericell. Något år senare var en av mina kollegor med och genomförde en due diligence av Northvolt på en privat investerares uppdrag. Resultatet var illrött. Det var ofärdiga tekniska lösningar och en avsaknad av kompetens för processteknik och industribyggnation, kryddat med en överoptimistisk tidsplan för industriprojektet.

I skenet av detta undrar jag vad det var som gjorde AP-fonderna så intresserade av Northvolt vid denna tidpunkt. Jag tror att svaret på den frågan ligger i två delar, fru talman.

För det första var det tidsandan, som det kallas. Vd:n för Andra AP-fonden berättade om bland annat detta vid utfrågningen. Gröna och hållbara investeringar präglade den så kallade tidsandan, eller som Magdalena Andersson uttryckte det i en riksdagsdebatt: ”Vi ser nu den våg av investeringar som sköljer över Sverige med batterifabriker i norr men också i Västsverige, fossilfri stålproduktion och grön gruvverksamhet. … Det hade inte sett ut så här om inte Miljöpartiet hade funnits i Sveriges riksdag … och drivit på.” Vidare nämnde hon att det var med en kombination av piskor och morötter.

För det andra tryckte den dåvarande miljöpartistiska och socialdemokratiska regeringen på för gröna och hållbara investeringar, med allt från gröna krediter till ny lagstiftning som AP-fonderna skulle förhålla sig till. Den senare antogs av en enig riksdag; det ska vi vara noga med att säga.

Jag anser att detta belyser ett problem, nämligen att politiker styr vilka industriprojekt som ska få statliga pengar och förmåner. Vi har sett flera exempel på dåliga och olönsamma investeringar: Northvolt, grön etanol och vindkraftssatsningar, för att inte tala om Stålverk 80, för den som minns det. Den gemensamma nämnaren är att staten på olika sätt har stöttat projekten med krediter, bidrag och/eller lån.

Fru talman! I skenet av tidsandan kan man ta in före detta finansmarknadsminister Per Bolunds uttalande om AP-fondernas hållbarhetsarbete med anledning av den nya lagstiftningen från 2019 och 2020. Han sa: ”Jag har upplyst dem väldigt tydligt.” Vidare sa han: ”Om de inte förstår regeringens signaler kan vi behöva rekrytera nya styrelser, som har bättre förståelse för vad vi förväntar oss. Det är en väldigt konkret möjlighet som vi har. Jag förväntar mig att det ska ske stora förändringar.”

Utskottets ställningstagande är att detta kunde riskera att uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av AP-fondernas självständighet. Noterbart är att uttalandet diskuterades på styrelsenivå i AP-fonderna. Bland annat anförde vd:n för Tredje AP-fonden olämpligheten i sådana uttalanden av statsråd. Jag instämmer helt i det ställningstagandet.

Vidare kan man ta in Magdalena Anderssons beröm av Miljöpartiet i riksdagens kammare. Jag tror att det är uppenbart för alla att tidsandan satte en agenda för industripolitiken, mot grönt och hållbart. Alla sprang åt samma håll, i flera fall dessvärre med dåligt eller mycket dåligt resultat.

Fru talman! Under granskningen av AP-fondernas misslyckade investering i Northvolt har jag vid flera tillfällen fått till mig av såväl kollegor i konstitutionsutskottet som före detta statsråd och vd:ar för AP-fonderna att 6 miljarder är lite pengar i förhållande till AP-fondernas portföljvärde på över 2 000 miljarder. Vd:n för Fjärde AP-fonden nämnde vid utfrågningen att AP-fondernas vinster uppgick till 480 miljarder under en fyraårsperiod.

Fru talman! Såklart är 6 miljarder lite i förhållande till 480 eller 2 000, men jag anar att den inställningen är till för att förminska skadan. 6 miljarder är oerhört mycket pengar, och samhällskostnaderna är skyhöga: mänskliga tragedier och folk som har fått lämna sina hem och kastats ut i arbetslöshet.

Jag tycker att det vore klädsamt om man i stället hade valt en mer ödmjuk inställning till hela affären, där 6 miljarder av svenska folkets pensionskapital gick upp i rök. Jag vill också påminna om att hela konkursen uppgår till 80 miljarder kronor.

Fru talman! Jag är inte på något sätt emot gröna eller hållbara investeringar. Jag är även väl medveten om att investeringar i nya projekt i sig medför en risk. Det jag har problem med är det sätt på vilket det skedde i det här fallet, med politiker som lade sig i indirekt eller direkt och AP-fonder som rundade lagstiftning och brast i genomlysningen av det företag och projekt som skulle få kapital. Alla nya projekt och satsningar måste kunna stå på egna ben.

Fru talman! När det gäller det sätt på vilket AP-fondernas investering i Northvolt gick till är kritiken från bland annat Finansdepartementets externa utredning entydig: Det blev inte bra.

Jag vill avslutningsvis säga till Första–Fjärde AP-fonderna och före detta statsrådet Per Bolund: Skämskudde på!