Herr talman! Det här är min fjärde granskningsdebatt under den här mandatperioden och den mest spännande hittills. Det är fullt naturligt att man i de här debatterna fokuserar på att lyfta fram sina greatest hits. Men hittills under debatten har det kommit några nya toner, som jag tycker är ganska märkliga.

Jan Riise nämnde att han inte riktigt kände igen sig i ledamoten Brunegårds beskrivning av vissa processer. Gudrun Brunegård var förvisso inte i kammaren då. Men jag tar för sakens skull också upp några saker som jag inte riktigt förstod eller kunde känna igen mig i.

Det handlar bland annat om att jämförelsen med Transportstyrelsen och den hanteringen skulle vara orimlig. Jag köper inte det i sak. Jag tycker också att det blir märkligt i form. I våra betänkanden har vi nämligen en rubrik för varje ärende där det står ”Tidigare granskning”. Det är inte bara vi som ledamöter som ansvarar för det, utan vi får ett underlag från vårt opolitiska kansli, som har det institutionella minnet och kan dra sig till minnes relevanta granskningsärenden från tidigare. Och i just lantmäteriärendet finns Transportstyrelseärendet med som underlag för tidigare granskning.

Jag förstår inte heller riktigt eller känner igen mig i beskrivningen att vi i utskottets minoritet på något sätt skulle ha hindrat majoriteten från att kalla gamla statsråd från regeringen 2018.

Det har ju inte hindrat majoriteten i andra ärenden, så inte heller den verklighetsbeskrivningen kan jag riktigt svälja.

Jag tror att det Gudrun Brunegård och andra syftar på handlar om att vi från oppositionen har fört fram att utskottet i år har lagt väldigt mycket tid och kraft på att granska tidigare regeringar. Det är fullt naturligt vid ett regeringsskifte att konstitutionsutskottet i övergången, när en gammal regering har förlorat valet och en ny har tillträtt, granskar både den tidigare regeringen och den nuvarande och att balansen kanske är lite mera 50–50 eller 60–40 åt något håll. Men att påstå att vi nu skulle ha hindrat majoriteten att kalla statsråd från den gamla regeringen är ju inte sant. Det har vi inte ens möjlighet att göra, vilket majoritetsförhållandena har visat i andra ärenden.

När jag säger att jag inte köper påståendet att man inte kan göra jämförelser med Transportstyrelsen i ärendet i sak handlar det naturligtvis om att dessa ärenden har flera beröringspunkter. Det finns också viktiga skillnader, vilket vi har framfört i utskottets diskussioner.

Det ansvariga statsrådet, Andreas Carlson, har flera gånger framhållit att regeringen frågade Lantmäteriet om man behövde vidta några fler åtgärder men fick nej till svar, vilket tidigare har lyfts fram av bland annat Gudrun Brunegård. Detta hade varit en fullständigt rimlig hållning om det inte av just vår granskning hade framkommit att det under våren 2024 lämnades motstridiga uppgifter om allvarsgraden i säkerhetsbristerna från generaldirektören respektive dåvarande säkerhetsskyddschefen.

Den här diskrepansen som förelåg mellan två ledande befattningshavares lägesbilder borde ha föranlett ytterligare åtgärder från statsrådet och regeringen, vilket vi också uttrycker i ställningstagandet. Utskottet har konstaterat att Andreas Carlson hade kunnat efterfråga såväl ytterligare information som ett tydligare agerande från dåvarande gd.

Då kommer vi till den del där vi inte är överens, nämligen ansvarsfrågan och hur kritiken ska uttryckas. Vi i oppositionen har menat att de här slutsatserna – som vi är eniga om i ställningstagandet – i likhet med vad utskottet har uttalat i tidigare granskningar av samma karaktär borde föranleda kritik på grund av bristfälligt agerande.

Fru talman! När det gäller informationsdelningen tycker jag också att vi kommer till kärnan i varför vi inte har kunnat enas. Jag har flera gånger hört beskrivas att Landsbygds- och infrastrukturdepartementet inte säkerställde att information gick vidare och att inte heller Statsrådsberedningen säkerställde att information gick vidare. Men vem är chef för Landsbygds- och infrastrukturdepartementet? Vem är chef för Statsrådsberedningen? Det här är en viktig del i varför vi inte är eniga. Vi har velat uttala det som utskottet har gjort tidigare och tydligt peka ut ansvarigt statsråd eller regeringschefen.

Försvarsministern är en icke obetydlig person i ärendet kring Lantmäteriet. Tyvärr fick vi inte höra honom i en utfrågning, men vi tycker att det är allvarligt att han fick reda på säkerhetsbristerna kopplade till Lantmäteriet via medierna. Statsrådsberedningen och statsministern hade informationen under våren 2024, men försvarsministern fick reda på det via medierna under sommaren.

Tidsaspekten kan man naturligtvis diskutera, vilket man även kan göra i relation till Transportstyrelsen, och det har vi gjort. Det som vi menar är principiellt felaktigt och en brist är att försvarsministern fick reda på det här via medierna när Statsrådsberedningen och andra departement hade haft informationen. Utskottet har också tidigare i just Transportstyrelseärendet uttalat att det föreligger ett ansvar att säkerställa att informationen delges till berörda statsråd, och det yttersta ansvaret har statsministern. Det har vi velat uttala som kritik.

Vad gäller konsekvenserna av säkerhetsbristerna och informationsläckagen vill jag liksom tidigare talare citera ur vårt betänkande: ”Utskottets granskning visar att varken regeringen eller Regeringskansliet har fått del av någon bedömning från Säkerhetspolisen om konsekvenserna av säkerhetsbristerna vid Lantmäteriet, två år efter att informationen om incidenterna kom in till Regeringskansliet. Vid ett möte i januari 2025 mellan Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, Justitiedepartementet och Säkerhetspolisen efterfrågades en bedömning, men Säkerhetspolisen uppgav att man inte kunde dela med sig av några bedömningar om den pågående tillsynen. Någon bedömning har därefter inte efterfrågats. Utskottet konstaterar att regeringen, trots att det har varit möjligt, inte tagit initiativ till någon skadebedömning av säkerhetspolitiska och samhälleliga aspekter såvitt det framgår av till utskottet lämnade uppgifter.”

I tidigare granskningar kopplade till just säkerhetsbrister och regeringars agerande har KU kunnat konstatera att det i regeringens styrande funktion ingår en skyldighet att leda den statliga förvaltningens verksamhet och vid behov se till att vidta de åtgärder som är nödvändiga från ett styrningsperspektiv.

Regeringen har alltså fortfarande inte tagit initiativ till någon skadebedömning av säkerhetspolitiska aspekter kopplade till läckorna. Om en regering inte ens försöker skaffa sig ett grundläggande underlag för att kunna vidta eventuellt nödvändiga åtgärder måste det väl vara ett bristfälligt agerande och skäl för kritik.

Fru talman! Jag har redovisat de tre delarna i detta ärende där vi från oppositionen menar att det finns grund för kritik. Vi är inte överens med regeringspartierna. De har hävdat att vi ägnar oss åt politiskt spel utan konstitutionell grund. Jag noterade en ny ton alldeles nyss, och det var att ledamoten Mauricio Rojas frångick det som faktiskt står i vårt betänkande kopplat till AP-fonderna. Nu ska tydligen hela den dåvarande regeringen hållas ansvarig och kritiseras för att man inte har gått ut och tagit avstånd från Per Bolunds uttalanden.

Jag tycker att det är djupt problematiskt om ledamöterna i konstitutionsutskottet inte ens när vi har ett enigt betänkande vad gäller ställningstagandena kan hålla sig till vad som faktiskt står i betänkandet. Vi är oense om bedömningarna, allvarsgraden och om det ska riktas kritik, men vi kan ju inte hitta på ny kritik som vi faktiskt inte har fog för.

Jag har flera gånger hört att om något inte uttryckligen står kan det inte vara ett fel. Men hur kan bristande styrning och brist på agerande inte utgöra konstitutionell grund? Det får någon jättegärna svara på.

Fru talman! Jag tänkte kort beröra granskningen av AP-fonderna. Utskottet har konstaterat att det inte har förekommit någon indirekt eller direkt styrning från regeringen kopplat till några investeringar som AP-fonderna har genomfört.

Jag tycker att det är olyckligt att det framställs som att utskottet har granskat AP-fondernas investeringar i Northvolt. Det är inte det vi har gjort. Anmälningarna har handlat om regeringens eventuella påverkan på dessa investeringar och på AP-fondernas självständighet och oberoende. Vi från oppositionen har ställt upp på kritik mot statsrådet Per Bolunds uttalande, eftersom det riskerade att kunna uppfattas som ett ifrågasättande av AP-fondernas oberoende. Däremot finns det ingenting i ställningstagandet som pekar på att han eller något annat statsråd över huvud taget har påverkat investeringarna.

Därför har vi, fru talman, en märklig situation där vi har ett enigt betänkande med ställningstaganden men inte kan enas om vad som ska räknas som grund för kritik. Det som är beklämmande är att regeringspartierna och Sverigedemokraterna, utifrån vad jag har hört hittills, verkar mena att vi kan konstatera allmänna brister i systemet vad gäller den nuvarande regeringen, men vi kan inte med någon tydlighet säga vilket statsråd som bär ansvaret.

Det håller naturligtvis inte. Om konstitutionsutskottets uttalanden ska ha ett konstitutionellt värde måste man också våga uttala vilka statsråd som är ansvariga för bristerna. Vi kan inte ta hänsyn till att statsråd, deras statssekreterare eller deras pressisar, som Hans Ekström anförde i en tidigare debatt, blir sura över att KU riktar en befogad konstitutionell känga.

Tidigare socialdemokratiska ledamöter, varav två sitter här i dag, har fått ha den integriteten och kritisera den Sledda regeringen med betydligt tydligare ställningstaganden än vad som har varit fallet de senaste åren.

Fru talman! Enligt voteringslistan ska kammaren i eftermiddag besluta om betänkandet Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar. Samtidigt lyckas riksdagens konstitutionsutskott inte enas om synen på regeringens grundläggande ansvar för rikets styrelse. Det tycker jag ger skäl till eftertanke.