Herr talman! Bland de ärenden som behandlas i denna del av debatten vill jag uppmärksamma två. Det första gäller Northvolt och den tidigare finansmarknadsministern Per Bolunds uttalande om AP-fonderna. Det andra gäller det så kallade tjänstemannauppropet. Dessa båda ärenden belyser var sin sida av relationen mellan den politiska ledningen och den professionella tjänstemannakår som utgör ryggraden i vår statsförvaltning.

Herr talman! Den liberala demokratin bygger som bekant på maktdelning och funktionsspecialisering mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Men den bygger också på en annan form av maktdelning och specialisering – den mellan den politiska ledningen och den professionella förvaltningen.

Det är tjänstemännens uppgift att bistå den politiska ledningen med sakkunskap och att lojalt verkställa de fattade besluten.

Det är politikens uppgift att ange riktning och fatta beslut inom de ramar som lagar och grundlagar sätter.

Rågången mellan dessa båda sfärer är av avgörande betydelse för rättsstatens funktion. Staten måste samtidigt vara demokratisk och rättssäker, politiskt styrd men också präglad av objektivitet, professionalism och saklighet.

De två granskningsärenden som jag vill uppmärksamma handlar om var sin sida av denna känsliga men grundläggande relation.

Herr talman! I det första fallet – Northvoltärendet – handlar det om ett möjligt otillbörligt försök från den politiska ledningens sida att påverka självständiga statliga myndigheters konkreta agerande.

I det andra fallet – det som handlar om det så kallade tjänstemannauppropet – handlar det om ett möjligt otillbörligt agerande från tjänstemannahåll i syfte att påverka en av demokratins mest centrala politiska processer: regeringsbildningen.

Båda fallen aktualiserar därmed grundläggande frågor om roller, ansvar och respekt för de principer som bär upp såväl vår demokrati som vår författningsordning.

Herr talman! Följande uttalande av den dåvarande finansmarknadsministern Per Bolund i en intervju med tidningen ETC från november 2019 framstår som ett tydligt övertramp i förhållandet mellan regeringen och AP-fondernas självständiga styrelser:

”Om de inte förstår regeringens signaler kan vi behöva rekrytera nya styrelser, som har bättre förståelse för vad vi förväntar oss. Det är en väldigt konkret möjlighet som vi har. Jag förväntar mig att det ska ske stora förändringar.” Med ”de” avses alltså AP-fonderna.

Samma budskap hade ministern dessförinnan förmedlat vid ett möte med AP-fondernas styrelser.

När Per Bolund utfrågades i utskottet beskrev han uttalandet som en upplysning om regeringens befogenheter i förhållande till styrelserna. Men man skulle lika gärna kunna beskriva det som ett hot, enligt den definition som ges i Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien: ”varning om möjlig obehaglig följd som talaren eller dylikt kan utsätta den tilltalade för, om han/hon inte handlar på önskat sätt”.

Det är svårt att inte se att Per Bolunds uttalande passar mycket väl in på denna definition.

Budskapet var tydligt: Om styrelserna inte agerade i enlighet med regeringens förväntningar kunde de komma att bytas ut. Såvitt jag känner till saknar ett sådant uttalande motstycke i modern svensk förvaltningshistoria. Detta uttalande gjordes dessutom i regeringens namn, och ingen annan medlem av regeringen tog offentligt avstånd från det. Här finns anledning att erinra om det romerska rättsordspråket: Den som tiger anses samtycka.

Utskottets majoritet har funnit att Per Bolund förtjänar kritik för sitt agerande. Det är en kritik som, enligt min mening, även kan riktas mot den regering som valde att möta ett så uppseendeväckande uttalande med tystnad.

Herr talman! Det andra granskningsärende som jag vill uppmärksamma i denna del av debatten går i motsatt riktning. Det är ett övertramp från tjänstemannahåll gentemot de demokratiskt valda politikerna. Det handlar om det så kallade tjänstemannauppropet – ett brev, undertecknat av 261 tjänstemän, till Regeringskansliets förvaltningschef den 25 september 2018.

Det handlade om ett ytterst känsligt moment då regeringsbildningsarbete pågick för fullt. Bland annat ville de som skrivit under brevet ha garantier för att nästa regering eller dess regeringsunderlag inte skulle urholka Regeringskansliets värdegrund. I brevet krävde tjänstemännen svar på frågan om vilket som går före: lojalitetsplikten mot sittande regering och arbetsgivare eller regeringsformens bestämmelser om bland annat människors lika värde och skydd mot diskriminering.

Udden var tydligt riktad mot Sverigedemokraterna och riksdagsledamoten Björn Söders uttalande om att varken judar eller samer var svenskar. Men undertecknarna lade till muslimerna.

Två dagar senare var det en ledare i Dagens Nyheter som fick en passande rubrik: ”Regeringskansliets tjänstemän ska inte leka aktivister”.

Jag vill citera några stycken i denna ledare eftersom den på ett förtjänstfullt sätt sammanfattar det politiska sprängstoffet i detta tjänstemannabrev:

”I förlängningen är brevet ett symtom på en åkomma som sprider sig i offentligheten: alla ska vara aktivister. För en del fungerar det utmärkt, som artister, opinionsbildare idrottsmän och ideellt arbetande.

För andra passar det särskilt illa: medarbetare inom public service, myndighetsföreträdare som polischefer, offentligt anställda över huvud taget – de representerar Sverige, inte sig själva – och kanske framför allt opolitiska tjänstemän på hög nivå.

Och detta är just vad de är: opolitiska tjänstemän. Har undertecknarna av brevet funderat på den bokstavliga innebörden av dessa två ord? Betyder det inte just att de inte ska ta politisk ställning och att de ska representera sin myndighet, som i sin tur ska arbeta för regeringens, riksdagens och väljarnas vilja?”

Ledaren fortsätter på följande sätt:

”Det värsta är kanske hur skrivelsen riskerar att urholka människors förtroende för centrala myndigheter. Det är särskilt olämpligt i denna polariseringens tid. Risken är att intrycket förstärks av en samhällelig ’elit’ som struntar i väljarna och bedriver politik på egen hand utan att ta den obekväma omvägen via ett valresultat.”

I ledaren står det också:

”Brevet är en sorts preventiv åtgärd, där tjänstemännen spekulerar i vad som kanske är på väg att hända. Och en vag markering att vad det än är så tänker de inte acceptera det.

Det är aktivism, oförenlig med yrkesrollen.”

Herr talman! Några veckor senare publicerade samma tidning, Dagens Nyheter, en längre text om uppropets tillkomst. Rubriken säger allt om detta, såvitt jag förstår, unika upprop: ”Spelet bakom namninsamlingen på regeringskansliet – ’förtrupp’ leddes av chef med S-koppling”. Det är givetvis tidningens rubrik. Men ordet förtrupp är inte tidningens påhitt. Det användes av ledarna bakom uppropet. Så här skrevs det i tidningen om detta:

”Nu framgår att namninsamlingen har organiserats av en UD-chef med nära band till Socialdemokraterna. Mejl som DN läst visar att han lett en ’förtrupp’ som skulle övertyga inflytelserika kolleger att skriva på.”

Herr talman! Att hantera ett sådant ärende bara som ett administrativt ärende, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde, är enligt min mening att bortse från det uppenbara politiska innehållet i brevet. Den politiska ledningen, det vill säga regeringen, borde åtminstone ha markerat ett tydligt avstånd till detta försök att påverka en pågående regeringsbildningsprocess. Det gjorde man inte. Det är enligt min mening djupt beklagligt.

I detta anförande instämde Martin Westmont (SD).