Herr talman! Jag inledde dagen med att hänvisa till morgonens fotbollsmatch. Ledamoten Ulrik ”tog upp bollen”. Men plötsligt hamnade vi i en boxningsring och var sparringpartner. Ja, sportreferenserna kan bli oändliga i denna kammare. Nu ska jag inte ägna mig så mycket åt det.

Att föra sakliga och grundliga samtal och väga argument och åsikter mot varandra är det som bygger demokratin stark – det är fundamentet för hela den här byggnaden. Jag tycker att vi upprätthåller den hållningen, Ulrik, och fortsätter att hjälpa varandra att bli bättre.

Med det sagt, herr talman, går vi vidare till kapitel 3, som rör några av de absolut tyngsta frågorna i årets betänkande.

Det första ärende jag vill lyfta rör det så kallade tjänstemannauppropet i Regeringskansliet.

I en demokrati som den svenska är den grundlagsskyddade yttrandefriheten en bärande pelare. Den gäller för medborgaren på gatan, den gäller för den politiska oppositionen såväl som majoriteten och den gäller för de opolitiska tjänstemännen inom offentlig förvaltning.

Självfallet har statstjänstemän en lojalitetsplikt att verkställa den politik som en demokratiskt vald regering fattar beslut om. Men lojalitet i genomförandet får aldrig någonsin förväxlas med tystnadsplikt i det offentliga samtalet. När tjänstemän uttrycker oro eller använder sin grundlagsskyddade rättighet måste en regering möta det med institutionellt självförtroende och respekt för regeringsformen – inte med åtgärder som riskerar att skapa en tystnadskultur inom Regeringskansliet, inte genom hot om uppsägning eller repressalier. Yttrandefriheten får aldrig någonsin kompromissas bort.

Herr talman! Från detta vill jag gå vidare till granskningen av Lantmäteriet.

Vi lever i den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskrigets slut. Cyberhot, spionage och kartläggning av svensk infrastruktur har blivit en del av vår vardag. Det är därför denna granskning blir så viktig, då detta är ett av de mest omfattande säkerhetshaverierna i modern svensk förvaltningshistoria.

Tidigare kammarrättspresidenten Dag Stegeland slår i sin oberoende utredning fast en allvarlig utgångspunkt: Samtliga uppgifter i Lantmäteriets arkiv Arken som legat öppna för externa brukare måste betraktas som röjda för främmande makt. Vi talar om försvarshemligheter, militära anläggningar, skyddade personuppgifter för hotade människor, sjukhus och kommunala angelägenheter. Det är väldigt mycket, och detta har legat vidöppet sedan 2010-talet.

Men det mest upprörande, herr talman, är inte att systemfelet fanns utan hur regeringen sedan reagerade när det uppdagades.

Under utskottets utfrågningar framkom det att departementet inte hade gjort någon samlad risk- och konsekvensanalys efter att bristerna uppdagats. Ansvaret har i stor utsträckning överlåtits till enskilda myndigheter, kommuner och regioner. Men när nationella säkerhetsintressen berörs krävs ett samlat statligt ledarskap.

Tidslinjen visar också på en försening. Departementet informerades om riskerna under våren 2024, men mer genomgripande åtgärder vidtogs först i slutet av året. Att bärande information dessutom inte nådde Försvarsdepartementet och försvarsministern förrän långt senare, via medieuppgifter, visar att Regeringskansliets interna samordning i säkerhetsfrågor behöver stärkas.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund som Centerpartiet tillsammans med den övriga oppositionen har fogat ett särskilt yttrande till betänkandet. Det handlar inte om att söka billiga politiska poäng. Det handlar inte om att söka politisk konflikt i frågan. Det handlar om att värna utskottets granskande funktion.

Vi ansåg i utskottet att det fanns behov av att höra både statsministern och försvarsministern för att fullt ut förstå hur informationskedjorna har fungerat eller inte fungerat – legitima frågor som behövde belysas för att vi ska kunna dra rätt slutsatser och lärdomar inför framtiden.

Att utskottets majoritet sedan valde att säga nej till dessa utfrågningar är beklagligt. När en riksdagsmajoritet nekar utskottet att höra de ministrar som bär det yttersta ansvaret för rikets säkerhet har vi rört oss långt bort från den juridiska granskning och det institutionella ansvarstagande som ska prägla KU. Det försvårar utskottets möjligheter att ge den tydliga vägledning som svensk statsförvaltning behöver och bygger på.

Därför är vårt särskilda yttrande glasklart i sina slutsatser.

För det första: Regeringen brast när Landsbygds- och infrastrukturdepartementet samt Statsrådsberedningen inte säkerställde att försvarsministern informerades i tid. För detta är statsminister Ulf Kristersson och minister Andreas Carlson ansvariga.

För det andra: Regeringen brast när man, trots att man var oförhindrad, inte genomförde skadebedömningar ur säkerhetsmässiga aspekter. För detta bär Andreas Carlson ansvaret för Lantmäteriet och Ulf Kristersson för regeringen som helhet.

Herr talman! Efter det jag nu sagt om statens säkerhet ska jag slutligen också blicka mot statens gemensamma resurser och granskningen av de statliga AP-fondernas och bolagens investeringar i Northvolt.

Innan vi går in på juridiken vill jag stanna upp vid den högst mänskliga och lokala verklighet som utgör fonden för detta ärende. Krisen i Northvolt är en mänsklig tragedi för alla de tusentals arbetstagare som har förlorat sina jobb och sin trygghet. Den är ett hårt slag mot de familjer som flyttat långt i tron på en bättre framtid och en enorm utmaning för de drabbade orterna, inte minst Skellefteå, som har investerat i samhällsbyggnad för att möjliggöra denna etablering. Den förståelsen och respekten måste ligga till grund för hur vi närmar oss frågan.

Men, herr talman, vi måste också vara på det klara med vad konstitutionsutskottets uppdrag är och vad det inte är.

KU kan inte göra en granskning som innefattar precis alla aspekter av detta gigantiska industriella och finansiella förlopp. Det är inte vår uppgift att bedöma marknadsmässiga kalkyler, tekniska vägval eller affärsrisker i enskilda bolag. Den bredare och djupare granskningen av hela detta förlopp faller på andra aktörer – på regeringen själv, på andra utskott eller på den fria granskande journalistiken.

Jag skulle personligen välkomna en bred extern genomlysning av ärendet, för det finns många lärdomar som svenskt samhällsliv behöver dra av detta. Men KU:s del i det hela kan inte innefatta alla dessa delar.