Herr talman! Det är första gången som jag deltar i konstitutionsutskottets arbete med granskning av regeringens arbete utifrån de anmälningar som har gjorts av ledamöter i vår riksdag. Det känns lite högtidligt.

För mig som är van vid att bedöma innehållet i de politiska motståndarnas politik inom kulturutskottets område har det varit en balansakt att försöka se vad som är rena övertramp eller avsteg från lagar och förordningar och vad som enligt min mening bara är dåligt sett till det politiska innehållet.

Den granskning jag ska fokusera på de kommande minuterna rör Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration och den reformagenda som regeringen bedriver. Inledningsvis är det värt att nämna att granskningen inbegriper ett förhållandevis omfattande material som omfattas av sekretess.

Regeringen och Sverigedemokraterna har haft en politisk inriktning som innebär att man ska använda biståndspolitiken som en hävstång för migrationsfrågorna. Det är ett transaktionellt arbetssätt, som vi har hört om här tidigare.

När det gäller den granskade överenskommelsen konstaterar utskottet att det är flera olika ord som har använts för att beskriva den och att ett och samma ord har getts olika innebörd. Så har skett i extern kommunikation av statsråd, bland annat i medierna och i riksdagens kammare, liksom i intern kommunikation inom utrikesförvaltningen. Det här skapar naturligtvis oklarheter och leder till att det finns olika förväntningar på överenskommelsen.

Det som har framkommit i granskningen är att det inte har funnits något bindande avtal men att 100 miljoner i utvecklingsbistånd från Sida och 5 miljoner från Justitiedepartementet har kanaliserats via FN-organ som en följd av viljeinriktningen hos de båda regeringarna i Sverige och Somalia. Det är alltså inte fastslaget utan bara underförstått att Somalia tar tillbaka sina medborgare om pengarna betalas ut.

När Sida ansåg sig ha begränsningar i sina möjligheter att bereda och besluta om biståndsinsatser för genomförandet blev det stopp på återtagandet. Det ledde till slut till att biståndsrådet förklarades persona non grata, det vill säga inte längre välkommen i landet, som flera före mig har nämnt.

Min reflektion efter att ha deltagit i granskningen och tagit del av ett väldigt omfattande material är att regeringens nya arbetssätt med tydlig koppling mellan bistånd och migration och informella överenskommelser på politisk nivå öppnar för ökade avsteg från de principer och processer som vanligtvis vägleder utrikespolitik och biståndsinsatser. Den här gången höll Sida på sina rutiner, men till ett högt pris.

När man tar till nya arbetssätt som leder till att svenska medarbetare utvisas kan det vara läge att ta frågan till Utrikesnämnden för information, men det har inte gjorts. Ministrarna hänvisar till att de svarat på frågor i både kammare och utskott. Men det är andra typer av forum som inte fyller samma funktion. Det vill vi markera.

Herr talman! Vi är i utskottet överens över partigränserna om att det här ärendet har haft sina utmaningar utifrån olika förväntningar på vad en icke-bindande överenskommelse innebär och utifrån krockar mellan det omfattande regelverk som styr en biståndsmyndighet som Sida och önskan om att uppnå politiska mål i både Somalia och Sverige.

Nu återstår det att se vilka lärdomar regeringen har dragit när man jobbar vidare för att bygga relationer med den före detta al-Qaida-nära regimen i Syrien och talibaner i Afghanistan för att kunna utvisa människor dit.