Herr talman! I Somaliaärendet finns det två viktiga bakgrundsaspekter som jag vill lyfta fram så att den som följer denna debatt kan sätta frågan i dess rätta sammanhang.

Den första gäller en av de viktigaste förändringarna i regeringens biståndspolitik. I regeringsförklaringen i oktober 2022 slog statsministern fast att biståndspolitiken också skulle ”utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring”. Det är denna förändrade biståndspolitiska inriktning som är bakgrunden till de händelser som senare kom att bli Somaliaärendet.

Utgångspunkten var enkel: Länder som tar emot svenskt bistånd ska också vara beredda att ta emot sina egna medborgare när de återvänder från Sverige, frivilligt eller genom verkställighet av lagakraftvunna utvisningsbeslut. I det senare fallet handlar det ofta om personer som begått allvarliga brott i Sverige.

Denna linje innebar en tydlig brytning med den passivitet som under lång tid hade präglat svensk politik på området. Konsekvensen av den tidigare hållningen var att ett betydande antal utvisningsbeslut inte kunde verkställas. Det gällde ett flertal länder, och Somalia var ett av dem.

Herr talman! Somalia har tagit emot svenskt bistånd sedan 1970-talet. Samtidigt har återvändandet dit fungerat mycket dåligt. Under långa perioder har det inte fungerat alls.

År 2018 uppgick det svenska biståndet till Somalia till 930 miljoner kronor. Samma år verkställdes inte en enda utvisning till landet. Även året dessförinnan var siffran noll.

År 2019 uppgick biståndet till 840 miljoner kronor medan endast tre utvisningar kunde verkställas.

År 2021 nådde biståndet en rekordnivå på 944 miljoner kronor samtidigt som endast nio personer kunde utvisas. Året därpå sjönk antalet verkställda utvisningar till sju.

Det var en fullständigt orimlig situation. Sverige betalade ut hundratals miljoner kronor i bistånd till en stat som inte var villig att ta emot sina egna medborgare när de skulle återvända efter lagakraftvunna utvisningsbeslut. Det var mot denna bakgrund som den informella överenskommelsen med Somalias regering träffades i december 2023. Resultaten har varit påtagliga. Under 2024 och 2025 kunde sammanlagt 54 somaliska medborgare utvisas från Sverige. Flera av dem hade dömts för allvarlig brottslighet i svensk domstol. Bland brotten fanns rån, grov misshandel, grov stöld, våld mot tjänsteman, brott mot knivlagen, misshandel och våldtäkt mot barn.

Detta illustrerar väl det migrationspolitiska paradigmskifte som genomförts sedan oktober 2022. Sverige ska inte bara fatta beslut om avvisning eller utvisning, utan besluten ska också kunna verkställas. Det är bra för rättsstaten och för tryggheten i vårt land. Vi liberaler är stolta över att ha bidragit till denna förändring.

Herr talman! Nu går jag över till den andra viktiga bakgrundsaspekten i detta ärende. Den handlar om de betydande svårigheter som följer av samarbete med en stat som under lång tid präglats av svaga institutioner, omfattande korruption och begränsad administrativ kapacitet.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att någon formell överenskommelse aldrig träffades mellan Sverige och Somalia. Den somaliska regeringen var av inrikespolitiska skäl inte beredd att underteckna ett sådant avtal. I stället kom samarbetet att bygga på en informell överenskommelse som snarare gav uttryck för en gemensam viljeinriktning än för ömsesidigt bindande förpliktelser. Att denna viljeinriktning kunde ge upphov till olika förväntningar hos parterna är uppenbart; det blev tydligt i den konflikt som senare ledde till att Sveriges biståndsråd förklarades persona non grata av den somaliska regeringen.

Exakt vad som utlöste den somaliska regeringens agerande är inte känt, men det är svårt att bortse från de särskilda förutsättningar som råder i det land som i Transparency Internationals korruptionsindex för 2025 rankades som världens mest korrupta stat, tillsammans med Sydsudan. Det är mot denna bakgrund som de händelser som ligger till grund för granskningsärendet måste bedömas.

Herr talman! I sammanhanget är det värt att framhålla att utskottet inte har kunnat finna några som helst belägg för de återkommande påståenden som har förekommit i delar av medierapporteringen om att svenska biståndsmedel skulle ha använts på ett korrupt eller otillbörligt sätt. De som utan stöd i fakta sprider sådana anklagelser borde visa större återhållsamhet.

Att samarbeta med regeringar i länder som präglas av omfattande korruption är utan tvekan svårt och problematiskt, men det är samtidigt en realitet som svensk utrikes- och biståndspolitik har haft att hantera under lång tid. Sverige har samarbetat med Somalia i olika former sedan 1970-talet. Det skulle dock aldrig falla mig in att utan mycket starka och obestridliga bevis antyda att svenska ministrar eller tjänstemän därigenom skulle ha medverkat till korruption eller annat otillbörligt agerande, vilket flera riksdagsledamöter tyvärr har gjort. I en rättsstat måste allvarliga anklagelser vila på fakta och bevis, inte på misstänkliggöranden och insinuationer.