Fru talman! I mars 2025 beslutade ett enigt konstitutionsutskott att bordlägga granskningen av statsministerns agerande i samband med den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms säkerhetsincidenter, med hänvisning till den pågående rättsprocessen. Så sent som den 11 september 2025, efter ett nytt beslut om bordläggning, framhöll konstitutionsutskottets dåvarande ordförande, socialdemokraten Ida Karkiainen följande: ”Så länge vi inte har en lagakraftvunnen dom så kan vi inte heller fatta ett beslut om hur vi ska gå vidare med granskningen.” Hon tillade dessutom: ”Annars kan vi inte fullgöra en granskning av helheten och det tror vi blir olyckligt i det här fallet.”

Det var alltså två principer som motiverade den fortsatta bordläggningen, nämligen att invänta en lagakraftvunnen dom och att säkerställa möjligheten att granska ärendet i dess helhet.

En månad senare när Jennie Nilsson hade tillträtt som ny ordförande tycktes dessa principer inte längre vara avgörande. Någon lagakraftvunnen dom fanns fortfarande inte. Ändå ville utskottets ordförande att frågan skulle beröras på nytt.

Om behovet av en lagakraftvunnen dom och en fullständig granskning av helheten var avgörande den 11 september, varför var dessa principer inte längre avgörande en månad senare?