Fru talman! Flera av de granskningsärenden som tas upp under denna rubrik, det vill säga Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen och Handläggning av vissa regeringsärenden m.m. är frågor som vi diskuterat inom Miljöpartiet. Jag antar att andra partier också har gjort det. Flera av ärendena bygger också på anmälningar från någon av mina partikamrater.

Själva ärendena är grundligt genomgångna av utskottet, i en del fall i så små detaljer att man knappt visste att de fanns. Men sett på lite avstånd kan de vara pusselbitar i ett större sammanhang. Det ska vi komma ihåg.

Så är det med exempelvis ärendet som handlar om energi- och näringsminister Ebba Buschs förhållande till interpellationsinstitutet, vilket vi nu har pratat om mer än en gång. Till dem som följer detta hemifrån kan jag säga att det alltså handlar om riksdagens kontrollmakt, utöver den som konstitutionsutskottet arbetar med sedan 1809. Riksdagens ledamöter har rätt att ställa frågor till regeringens statsråd för att efterhöra exempelvis hur utredningar har tagits om hand, varför förslag dröjer, på vilka grunder vissa beslut har fattats eller vilka resurser som har avsatts för att lösa det ena eller det andra.

Jag kan ha förståelse för att det inte är någon speciellt prioriterad sysselsättning att svara på frågor eller ställas till svars i debatter, oavsett regeringens sammansättning, men det blir allvarligt när ministrar vid upprepade tillfällen ställer in interpellationsdebatter med kort varsel eller lämnar innehållslösa svar på skriftliga och muntliga frågor.

Fru talman! I mitt parti, och säkert även i andra, har de senaste årens så kallade paradigmskifte väckt en hel del frågor om hastighet och kvalitet i beredningsarbetet. Regeringen har lämnat ett stort antal propositioner inom rättsområdet, framför allt det senaste året. Från Miljöpartiet gjordes i januari i år en anmälan till KU där frågan ställdes om det kanske går för fort, på bekostnad av kvalitet och förankring – eller acceptans, om man så vill.

Regeringsformen lämnar förvisso stort utrymme åt regeringen att utforma själva processen, även om värdet av en ordentlig remissbehandling och hörande av Lagrådet lyfts fram som viktiga inslag i arbetet med ny lagstiftning. Både justitieminister Strömmer och statsminister Kristersson framförde under utfrågningarna att den rådande samhällssituationen med stor och efterhängsen kriminalitet krävde nya arbetsformer med bättre effektivitet.

Utskottet har i och för sig inte haft några invändningar mot dessa prioriteringar men påpekar att lagstiftningens kvalitet kan riskera att bli sämre med ett beredningsarbete som ska följa hårda tidsgränser. Utskottet understryker samtidigt att behovet av beredning med avsteg från de vanliga rutinerna måste prövas från fall till fall och avsteg göras bara när det anses nödvändigt.

Fru talman! Ett ärende som möjligen kan framhållas som exempel på hur konstitutionsutskottet ska arbeta var frågan om Sveriges förpliktelser i relation till Israel och Palestina och kriget i Gaza. Det handlade om i vad mån Sveriges anslutning till den så kallade folkmordskonventionen, som vi ratificerade år 1952, också innebär att vi liksom andra länder måste vidta åtgärder för att förebygga och bestraffa folkmord.

Efter den första svarsomgången efterlyste utskottet en mer omfattande genomgång av vilka förpliktelser som folkrätten och folkmordskonventionen innebär för Sverige. Svaren från de folkrättsexperter som tillfrågats kan sammanfattningsvis sägas uttrycka att landets skyldigheter är rätt tunna och otydligt uttryckta vad gäller konkreta åtgärder. Det föreföll därför svårt, för att inte säga omöjligt, att kritisera Sverige på den punkten – även om man självklart kan ha åsikter om detta.

Herr talman! Slutligen har vi ärendet om Somalia. Somalia är ett land så härjat av krig, konflikter, torka, missväxt och hopplöshet att många somalier har valt att lämna landet. Uppemot 70 000 av dem som lämnat Somalia har kommit till Sverige, och medräknat de somalier som är födda i Sverige med minst en somalisk förälder består gruppen av totalt uppemot 110 000 personer. De utgör alltså drygt 1 procent av Sveriges befolkning och drygt 2 procent av den somaliska diasporan.

Majoriteten av dem som har kommit till Sverige har gjort det med skyddsskäl. Av dem är det ett antal som sitter i fängelse, och bland dem finns det i sin tur några personer utan svenskt medborgarskap. De kan därmed utvisas efter avtjänat straff.

Baserat på tre olika anmälningar har utskottet granskat, eller snarare försökt granska, hur detta har gått till. Det har varit förenat med en del svårigheter. En del av materialet kring överenskommelsen med Somalia är skyddat av sekretess. Vi har fått möjlighet att läsa en del av underlaget, men det blir delvis ointressant eftersom vi inte kan ta in skyddat material i granskningen.

Som Hans Ekström så förtjänstfullt redogjorde för har det funnits många aspekter att diskutera: beredning, styrning av myndigheter, diffusa definitioner och kanske även en oförmåga – eller i varje fall motflyt – när det gäller att samordna, eller helt enkelt lyckas, med projektet.

Vad gäller definitioner handlar det bland annat om detta med överenskommelser. Är något en överenskommelse, eller är det inte en överenskommelse? Finns det förpliktelser från svensk sida, eller gör det inte det?

Somaliaärendet känns ärligt talat inte helt färdigt. Några aspekter har nämnts, exempelvis att en svensk tjänsteperson har förklarats persona non grata i Somalia, vilket vi inte vet särskilt mycket mer om.

Det kanske också illustreras av att ledamoten Lindahl ägnar tid åt att försvara regeringens politik på biståndsområdet. Det är inte det som har ifrågasatts i anmälningarna, utan det som har ifrågasatts är om detta har gått rätt till inte minst mot bakgrund av Somalias förutsättningar avseende såväl korruption som stora interna konflikter i landet.

Det illustreras dock även av ledamoten Svärds genomgång av de överenskommelser som ändå har gjorts med Världsbanken, UNDP och IOM. Vi måste betrakta dem som rimliga överenskommelser med skyldigheter från svensk sida.

Någonstans inser man alltså att anmälan egentligen handlar om hur regeringen har agerat för att kunna utvisa ett antal somaliska medborgare. Som vi har gått igenom finns det allvarliga invändningar i flera fall, och de handlar om just detta med maktutövningen. Jag tänker att vi kommer att höra mer om dessa frågor framöver. Det här är inte färdigt.