Fru talman! Den som kommer till Sverige och begår brott ska lämna Sverige. Det är en princip som har stark förankring hos allmänheten, men under lång tid har avståndet mellan lagstiftarens intentioner och den praktiska verkligheten varit alltför stort.

Under alltför lång tid har Sverige haft regler om utvisning på grund av brott som varit för svaga, för försiktiga och i alltför många fall i otakt med människors grundläggande uppfattning om rättvisa. Människor har kunnat begå allvarliga brott, skada andra allvarligt, skapa otrygghet och ändå bli kvar i landet på grund av att regelverket inneburit att ribban lagts för högt. Den ordningen ändrar regeringen nu på.

Propositionen Skärpta regler om utvisning på grund av brott handlar om något mycket enkelt, nämligen att den som inte är svensk medborgare och begår brott i Sverige i betydligt fler fall än i dag ska kunna utvisas. Det är inte radikalt. Det är en självklar konsekvens av att uppehållstillstånd i Sverige inte bara innebär rättigheter utan också ett ansvar att följa våra lagar och att respektera andra människors trygghet, frihet och värdighet.

Fru talman! Sverige har redan tidigare skärpt reglerna om utvisning på grund av brott. Det var viktigt men inte tillräckligt. Regeringen har därför gått vidare med nya, skarpare regler för att fler utlänningar som begår brott ska kunna utvisas.

Kärnan i förslaget är att brott som huvudregel ska vara utvisningsgrundande redan när den utdömda påföljden är strängare än böter, att avvägningen mellan skäl för och mot utvisning i fler fall ska landa i just utvisning, att de kvalificerade särreglerna för personer som kommer hit före 15 års ålder tas bort och att verkställighetshinder inte längre ska beaktas av domstol i samband med brottmålet. Det här är avgörande förändringar.

Det som länge har varit problemet är inte att svensk rätt saknat möjligheter att utvisa på grund av brott utan att möjligheterna alltför ofta varit för snäva, för otydliga och för defensivt tillämpade. I praktiken har människor kunnat begå brott som andra med all rätt uppfattar som diskvalificerande för rätten att stanna i vårt land utan att utvisning kommit i fråga i den utsträckning som rimligen borde gälla.

Fru talman! Regeringen säger nu tydligt att denna ordning inte duger. Begår man brott i Sverige ska utgångspunkten som sagt vara betydligt kraftfullare följder än tidigare. Har man ingen grundlagsskyddad rätt att vistas här måste samhället reagera skarpt om man angriper andra människor, bryter mot lagen och missbrukar gästfriheten i det land man fått möjlighet att leva i.

Vad betyder då förslagen i praktiken? Jag har nämnt dem kort, och de har redovisats tydligt av mina kollegor tidigare. Jag tänker på våra kollegor i försvarsutskottet som väntar på sin tur och hoppar snabbt vidare till att kort nämna en särskilt viktig del av detta arbete.

Frågan om utvisning måste prövas i fler fall. Därför går vi nu vidare med linjen att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet i sig är utvisningsgrundande. I dag har alltför mycket hängt på om frågan drivits tillräckligt konsekvent i det enskilda fallet. Resultatet har blivit variationer som är svåra att förklara och försvara. Lika fall har behandlats olika.

Om förutsättningar för utvisning finns ska domstolen såklart pröva frågan, inte för att det i sig är politiskt slagkraftigt utan för att rättsstaten kräver konsekvens. Det är också därför bedömningen är att betydligt fler yrkanden på utvisning kommer att prövas framöver.

Den som reagerar mot detta måste svara på en mycket enkel fråga: Varför skulle åklagaren inte yrka på utvisning när lagens förutsättningar är uppfyllda? Varför ska samhället acceptera att frågan i praktiken ibland faller mellan stolarna trots att brottet är så allvarligt att den borde prövas? Det är ju totalt respektlöst mot brottsoffren.

Fru talman! Det här handlar till stor del om brottsoffren. Alltför ofta har debatten om utvisning på grund av brott blivit märkligt abstrakt. Man talar mycket om system, principer och gärningsmannens situation och alldeles för lite om den som drabbas – kvinnan som utsatts för ett brutalt sexualbrott, barnet som fått sin trygghet krossad, den äldre som har rånats och den hederliga medborgare som sett sitt område tas över av personer som begår brott, hotar vittnen och gör vardagen otrygg. För dem framstår det som fullständigt orimligt att den som inte ens är medborgare i landet ska kunna begå brott och ändå få stanna kvar. Det är just därför den här lagstiftningen behövs.

Staten har en skyldighet att stå på de laglydigas sida, att skydda samhället och att markera att den som missbrukar rätten att vistas här faktiskt riskerar att förlora den. Vi skärper reglerna därför att det behövs. Vi gör det därför att brott måste få tydligare konsekvenser. Vi gör det därför att brottsoffren förtjänar bättre. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)