Fru talman! Reglerna om utvisning på grund av brott är, så som de ser ut i dag, riggade till de kriminellas fördel, inte nödvändigtvis med avsikt från lagstiftarens sida men till sin effekt. Det har blivit så här på grund av att reglerna är svåra att tillämpa tillsammans med en del andra faktorer, som jag ska ta upp i mitt anförande.

Jag tycker att det finns goda indikationer för denna tes, men jag inser naturligtvis att det är ett starkt uttalande.

För att en person ska dömas till utvisning krävs det att tre kriterier är uppfyllda: för det första att brottsligheten är tillräckligt allvarlig i förhållande till gärningsmannens anknytning till Sverige, för det andra att domstolen bedömer att utvisning faktiskt går att verkställa efter avtjänat fängelsestraff och för det tredje att åklagaren framställer ett utvisningsyrkande. Det är kombinationen av de tre faktorerna som gör att reglerna inte fungerar och att många personer som borde utvisas ändå kan vara kvar i Sverige.

Fru talman! Jag börjar med den första, alltså att brottsligheten ska vara tillräckligt allvarlig. Den bedömningen bygger på en avvägning av två faktorer som egentligen inte går att väga mot varandra på ett ändamålsenligt sätt. Domstolen ska väga utlänningens anknytning till Sverige, skäl mot utvisning, mot brottslighetens allvar, skäl för utvisning.

Det ska alltså spegla de straff- och preventionsteoretiska principerna om ekvivalens och proportionalitet. Om vi antar att utvisning är olika ingripande för olika personer, beroende på hur stark anknytningen är, måste alltså den här principen få genomslag för att straffet för samma gärning inte ska bli olika hårt, alltså att olika personer inte ska bestraffas olika hårt om de har begått samma brott.

Det är det akademiska resonemanget och sättet att se på det. Rättsväsendet lider lite grann av det sättet att tänka. Det är nämligen ganska uppenbart att det inte riktigt fungerar i praktiken. Domstolen ska resonera ungefär så här: Hur många barn i hemmet eller hur många års vistelse i Sverige motsvarar två eller tre års straffvärde? Hur mycket mer straffvärde behövs om personen till exempel har ett jobb, kan prata bra svenska, har goda inkomster, är engagerad i civilsamhället och så vidare?

När tillämpningen av de här reglerna börjar spreta, vilket den ofta gör och ofta i restriktiv riktning, vänder sig allmänheten ibland till domstolarna med frågan om varför en person som våldtagit en 100-åring inte utvisas. Det låter ju helt absurt. Det gör det absolut. Men jag tror att grundproblemet snarare är att lagstiftaren har gett domstolarna en väldigt svår uppgift. Och när domare inte riktigt vet hur de ska göra lutar de sig helt enkelt åt det försiktiga hållet. Det är helt naturligt, och det är så straffrätten egentligen ska fungera.

En del av den här regeln uttrycktes mellan 1915 och 2022, alltså i över hundra år, i lagstiftningen som att det om en person har bott i Sverige i fyra år krävs synnerliga skäl, alltså relativt allvarlig brottslighet, för att utvisning ska dömas ut. Den regeln har förändrats påfallande lite från lagstiftarens sida under den här tiden. Men domstolspraxis har varit föremål för en förskjutning. Ribban som man måste kliva över för att nå upp till de synnerliga skälen har steg för steg puttats högre och högre upp. Det har alltså krävts alltmer allvarlig brottslighet för att bryta igenom.

Ett tydligt exempel på det från senare år är NJA 2019 sidan 316. I det fallet dömdes en man från Somalia i 30årsåldern, som hade bott i Sverige i nio år, i tingsrätt och hovrätt för våldtäkt av normalgraden. Hovrätten konstaterade att brottet var en svår integritetskränkning och att mannen trots den förhållandevis långa tiden i Sverige hade svag anknytning till Sverige. Man dömde gärningsmannen till utvisning, bland annat eftersom han aldrig hade haft ett jobb, inte hade någon familj och inte verkade göra något i Sverige över huvud taget.

Mannen överklagade till Högsta domstolen, som bedömde mannens anknytning som ”inte som särskilt svag”. Det är ett konstigt sätt att uttrycka saken. Det är också märkligt med tanke på att det fanns social missanpassning och en hel del anledningar att se på mannen som inte särskilt väl anpassad till Sverige. Men domstolen fann ändå att anknytningen vägde tyngre än det här förhållandevis allvarliga brottet.

I det här fallet var Högsta domstolens ordförande och ytterligare ett justitieråd skiljaktiga. Att HD är så djupt oenig i en sådan fråga är en indikation, som stöder min hypotes, på att de här reglerna helt enkelt är för knepiga att tillämpa.

Precis som den tidigare talaren från Socialdemokraterna påpekade skedde en liten förändring av reglerna för några år sedan, 2020. Vi var redan då tydliga med att de regeländringarna visserligen var ett steg i rätt riktning men var alldeles för svaga. Det påpekade vi under processen, och vi fick senare rätt i det, till exempel när fallet med våldtäkten mot 100-åringen enligt de reglerna inte ledde till utvisning.

Påståendet att det inte finns någon utvärdering av reglerna, vilket flera talare har varit inne på här, stämmer inte. Det finns en utvärdering i propositionen. Där finns objektiv statistik över hur siffrorna har påverkats vad gäller hur många som utvisas, hur många som blir föremål för yrkande om utvisning och så vidare. Där kan man se ganska tydligt att det, även om det som sagt är ett litet steg i rätt riktning, inte har blivit några stora förändringar vad gäller hur många personer som utvisas ur Sverige.

Extra intressant är att om man går tillbaka till förarbetena till 1915 års lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, som införde just regeln om synnerliga skäl från början, slår föredragaren – eller utredningen, som vi kanske skulle kalla det i dag – fast att synnerliga skäl inte ska gälla högst samhällsfarliga brottslingar. Det ska alltså inte gälla alla. Det är en väldigt stor skillnad jämfört med hur reglerna har tillämpats ända tills de slopades år 2020.

År 1915 var lagstiftaren tillräckligt klok för att förstå att om du våldtar en 100-åring ska du åka ut, oavsett hur stark anknytning du har till Sverige. Men den principen har sedan glömts bort och försvunnit i domstolspraxis, även om det faktiskt har upprepats i förarbeten åtminstone två gånger sedan dess.

Grundproblemet är just proportionalitetsavvägningen. Den är svår, och den tenderar att putta praxis i restriktiv riktning, på grund av att domarna helt enkelt är osäkra på rättsläget. Det är helt normalt, eftersom det är en avvägning mellan två storheter som man inte riktigt kan väga mot varandra.

Fru talman! Ett beslut om att inte yrka på utvisning, även i de fall brottsligheten uppenbarligen är utvisningsgrundande, behöver inte motiveras. Det innebär att vi vet lite om hur åklagare resonerar i den typen av fall. Det vi däremot vet är att de förklaringar som avgetts offentligt i vissa uppmärksammade ärenden är tveksamma, om vi ska vara helt ärliga.

För ett par år sedan våldtog fyra unga män en minderårig person i ett skogsområde i västra Sverige. Trots att brottsligheten uppenbarligen var utvisningsgrundande, våldtäkt mot barn, framställdes inget yrkande.

Det var en ren miss, sa kammarchefen på Göteborgs åklagarkammare. En ren miss!

Enligt en granskning som Expressen gjort yrkade inte åklagare på utvisning i 30 procent av fallen då utländska medborgare åtalas för våldtäkt, och det här är ett brott som är tillräckligt allvarligt för att det i många fall ska räcka för utvisning.

”Förbiseende”, ”föll mellan stolarna” och ”kommer inte ihåg” var några av åklagarnas förklaringar.

Det är jätteviktigt att vi bättrar oss, sa chefen för åklagarområde Väst-Bergslagen.

En kammaråklagare ville ha en ”minnesknapp” för åklagarna. En minnesknapp! Myndigheten tror uppenbarligen att allmänheten inte är lovligt naiv.

En fråga som då är ganska berättigad är, om det nu är minnet som spökar, hur det kommer sig att åklagarna i noll procent av fallen glömde att yrka på straff. Om det är minnet som spökar – varför har det inte lett till en disciplinåtgärd mot någon enda åklagare som har misskött detta? Att det finns en skyldighet att yrka på utvisning när förutsättningarna är uppfyllda framgår redan i dag av Åklagarmyndighetens egen rättsliga vägledning för frågor om utvisning på grund av brott. Det är också en mycket berättigad fråga.

Vi kan ju ställa frågan: Hur ofta händer det er som deltar i den här debatten att ni skriver en motion och glömmer ett yrkande? Nej, exakt, inte särskilt ofta.

Vi behöver inte spekulera i varför Åklagarmyndigheten medvetet missköter den här uppgiften. Det räcker med att konstatera att det är ett svek mot brottsoffren och ett direkt hot mot allmänhetens och lagstiftarens förtroende för rättsväsendet.

Mot den bakgrunden kan vi konstatera att myndighetens egen kritik mot det nya yrkandekravet framstår som minst sagt tondövt. Det är alltså därför yrkandeplikten nu behöver lagstadgas, även om jag kan hålla med om att det är en lite ovanlig lösning i det ackusatoriska systemet som vi har i Sverige.

Fru talman! Ytterligare en nyhet är att från och med nu kommer frågan om verkställighetshinder inte att beaktas när domstolen tar ställning till utvisningsyrkandet, vilket naturligtvis är en rimligare ordning. Domstolen kan omöjligt veta hur situationen i hemlandet ser ut efter att gärningsmannen har avtjänat fängelsestraffet, och det straffet kommer att bli rejält mycket längre inom en snar framtid. Frågan är egentligen vem som ska stå risken för att utvisningen kanske inte kan verkställas. Gärningsmannen eller brottsoffret? Det är naturligtvis gärningsmannen som ska stå risken.

Den här regeln, alltså att utvisning inte döms ut om bedömningen är att den inte kan verkställas, i kombination med att alla tidigare regeringar under min livstid har varit totalt ointresserade av att få verkställighetsarbetet att fungera, har också fungerat som en ursäkt för de åklagare som helt enkelt inte vill framställa ett yrkande. Det är ju ibland tveksamt om verkställigheten går att genomföra, och då kan utvisning inte dömas ut. Då ska ju inte heller yrkandet framställas. Frågan prövas alltså aldrig.

Det är det jag menar med att kombinationen av dessa tre regler gör att systemet har riggats till fördel för gärningsmännen.

Fru talman! Det finns en hel del andra intressanta saker i betänkandet. Vi skärper reglerna för utvisning av flyktingar – inte nog så viktigt. Vi skärper straffen för personer som anställer illegal arbetskraft eller för personer som uppehåller sig här i strid med återreseförbud. Vi rättar till en rad andra mindre administrativa regler.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).