Fru talman! Vi går nu tydligare in på de specifika granskningsärendena och kommer in på det som bland annat rör handläggningen av vissa regeringsärenden. Jag tänkte ta tillfället i akt att inte alls fokusera på det vi är överens om, för det har varit en ganska tydlig hantering i KU. Jag vill i stället titta närmare på det ärende som kanske tydligast illustrerar de utmaningar som vi står inför, nämligen ärendet om granskningen av Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration.

Man försöker från talarstolen i dag påskina att det handlar om regeringens politik och att det handlar om olika åsikter vad gäller biståndets användande, hur svensk migrationspolitik ska formas och vilka som ska eller inte ska utvisas, men så är det inte alls.

Det här ärendet handlar inte om huruvida det är viktigt att personer som har begått grova brott eller som har nekats asyl ska utvisas. Självklart ska de det. Jag tror inte att det finns någon i den här kammaren som tycker något annat. Det handlar inte heller om migrationspolitikens mål.

Fru talman! Det här handlar helt och enbart om hur regeringen utövar sin makt. Det handlar om respekten för svensk förvaltningstradition och kraven på en saklig, transparent och rättssäker handläggning.

När man läser betänkandet som konstitutionsutskottet lägger fram träder en bekymmersam bild fram. Precis som tidigare har sagts i talarstolen är majoriteten av de handlingar vi i KU har fått ta del av höljda i sekretess och svåra för övriga att ta del av, men vi har alltså en regering som har slutit en överenskommelse – eller ett avtal, eller en intention – med Somalia. Avsikten var att styra om 100 miljoner kronor av svenska biståndsmedel till ett projekt nära den somaliska premiärministerns kansli i utbyte mot ett ökat återvändande.

Detta har gjorts trots att expertmyndigheten Sida utfärdade välgrundade varningar om att det här var ett projekt förknippat med betydande risker. Sida betonade också vikten av yttersta försiktighet vid samarbete med ett land som vi alla i den här kammaren vet är – enligt internationellt index – präglat av svaga institutioner och utbredd korruption. När skattebetalarnas pengar ska hanteras under sådana här förutsättningar ställs exceptionellt höga krav på transparens, dokumentation och fasta strukturer, men KU:s granskning visar med all tydlighet att dialogen med och styrningen av Sida i stället gick till på ett sätt som frångick gängse praxis.

Fru talman! I en normal granskningsdebatt i det KU som Andreas Norlén och Björn von Sydow lade grunden för hade en sådan här utredning utmynnat i en tydlig och enhetlig slutsats. Utskottet hade gemensamt slagit fast var gränserna går för en sund myndighetsstyrning och för kraven på dokumentation. Bristerna är fastlagda i granskningsbetänkandet, och ingen i utskottet kan förneka dem i sak. Men vad hände i stället?

Jo, i stället för att ge medborgarna och riksdagen den där tydliga vägledningen och den normsättande praxis som är KU:s uppgift har ställningstagandet präglats av en språklig kompromissvilja som blir svår att tyda. De faktiska bristerna riskerar att döljas i texten. När vi dessutom inte ens har kunnat enas om en gemensam tydlig presentation för medier och allmänhet försvagas kontrollmaktens röst.

Det handlar i slutändan om något större än det enskilda ärendet. Somaliaärendet är principiellt; det handlar om hur vi vårdar våra institutioner. Regeringens handläggning har i centrala delar inte levt upp till de krav på tydlighet, transparens och noggrannhet som vår förvaltningstradition kräver – och ju svårare de yttre omständigheterna är, desto viktigare är det att de formella reglerna följs.

Oppositionen tvingades därför gå in med ett särskilt yttrande där vi har tydliggjort detta. Det hör inte till vanligheterna, men vi tvingades göra det. Oppositionen har i sitt särskilda yttrande tvingats skriva ut det som borde ha varit utskottets gemensamma och självklara kritik.

Saken är glasklar: Regeringens handläggning i Somaliaärendet har brustit allvarligt. Man kan inte runda myndigheter, och man kan inte strunta i korruptionsvarningar och mörka skriftliga överenskommelser. Rättsstaten ställer högre krav på en svensk regering än så.